Vindfiskaren

En film om Curt Hillfon

Pressbilder

Han är färgstark i flera bemärkelser, Curt Hillfon. Clown, musiker, konstnär och innehavare av ett gammalt nerlagt bränneri i Maglehem i Skåne där han har sin verksamhet. Ateljén är så pass stor att den både inrymmer en bar och en scen för musikaliska evenemang och för ett tjugotal år sen startade han Maglehems kulturförening Kråkorna med säte i bränneriet. Kulturen till trots har han inte dragit sig för att hålla stor show på det närbelägna Kiviks marknad med alla tillbehör av eldslukare och magdansöser. Curre är lite åt dada-hållet till. Han tillhör fyrtitalisterna, född i Stockholm. Han är väl förmodligen den ende konstnär som fått sin ”staty” i brons placerad mitt i stan medan han ännu är i livet. Skulptören och keramikern Hertha Hillfon, hans mor, har använt honom som modell till Curre trummar som står utanför varuhuset PUB:s ingång vid Hötorget i Stockholm.

I filmen presenteras han av Olle Granath, den förre chefen för Statens konstsamlingar och Nationalmuseum, och det var också Olle Granath som i början på sextiotalet lät honom debutera på det då nyöppnade galleri Observatorium i Stockholm. Sen dess har han gått sina egna vägar opåverkad av diverse ismer som kommit och försvunnit genom åren.

Regissören Lars-Lennart Forsberg startade faktiskt sitt filmarbete genom att på sextiotalet göra ett stort antal konstnärsporträtt av målare, grafiker, skulptörer och även konsthantverkare och fotografer. Sen övergick han till spelfilmer och tv-produktioner. 1970 fick han sin första guldbagge för filmen Misshandlingen och några av de mer kända tv-produktionerna är filmatiseringen av Stig Claessons romaner Vem älskar Yngve Frej, På palmblad och rosor och Henrietta ska du också glömma. För ett par år sen fick han sin andra guldbagge för dokumentären Min mamma hade fjorton barn, en självbiografisk film byggd på stillbilder, som prisbelönats på flera festivaler världen över.