|
Lite självbiografi:
De viktigaste händelserna i mitt liv är naturligtvis att jag föddes 31 juli 1933 på allmänna BB i Stockholm. Att jag, musikalisk som jag är, blev uttagen bland Stockholms tredjeklassare att börja i de då nystartade sångklasserna i Adolf Fredriks Folkskola som det hette på den tiden. Att jag där började spela fiol (för en lärare som luktade gammal fylla) och att jag blev ganska duktig på detta, så duktig att jag fick spela Johan Sebastian Bachs AIR PÅ G-STRÄNGEN på morgonbönen. Senare i Högre Allmänna Läroverket för Gossar å Norrmalm, Norra Real, hade jag förkovrat mig ytterligare på fiol och framförde Sindings Romance i G-dur på morgonbönen vilket imponerade så pass på min kvinnliga kemilärare att jag klarade godkänt utan att kunna den kemiska formeln för vatten. Jag framstod i detta gymnasium där det vimlade av plugghästar med stort A i kemi som utvald, åtminstone i mina ögon. Den enda i plugget som kunde spela Beethovens Vårsonat. Sånt ger självförtroende. Så pass stort att jag efter Konstfack vågade satsa på film.
Efter ett år som teckningslärare tröttnade jag på omotiverade ungar som redan på den tiden behöll mössan och ytterkläderna på i klassrummet. Jag sa upp mig och fick en praktikplats på ett litet filmbolag som hette Svensk Journalfilm och som drevs av Torgny Wickman. Han hade ett mycket imponerande skrivpapper med brevhuvudet översållat av logotyper på världens stora jounalfilmsbolag som Rank och Paramount. Han hyrde in sig i två rum på gamla Idealfilm på Sandhamnsgatan på Gärdet i Stockholm. Ena rummet togs upp av en stor telefonväxel stor nog att serva ett hundramannaföretag. Där satt en snygg telefonist som hade till uppgift att koppla samtalen dels till fotografen Tage Göransson som satt vid bordet intill och till mig som fått en plats på bordskanten intill det antika gamla klippbordet. Den tredje linjen gick in till Torgny som satt i rummet intill och agerade Eau de Colognedoftande storproducent. Han körde Bugatti och hade en ung fru och fem små barn , alla under tio och skulle just fylla femtio. Han körde Bugatti minns jag och under kräftperioden åt han kräftor varje dag. Däremot hade han så dåligt rykte på Kodak , råfilmavdelningen, att inte betala räkningar att stackars Tage, fotografen inte fick ut filmen på krita. Han hade en otrolig förmåga att smita från betalningar. Jag fick i uppdrag att göra en kortfilm baserad på Palle Nielsens grafik vilket jag gjorde. Mot löfte att få tio procent av filmens eventuella intäkter. Filmen fick en utmärkelse från Svenska Filminstitutet inklusive sextiotusen kronor. Det betydde sextusen till mig. Eller skulle ha betytt. Torgny glömde vår överenskommelse. Men han lärde mig två saker, att göra det som ska göras på stört. Inte vänta, inte fundera för mycket över konsekvenserna och att inte lita för mycket på muntliga löften.
TV startade reguljära sändningar 1957. 1958 gjorde jag min första kortfilm, "Sommarlov i utskärgård" och sen ägnade jag hela sextiotalet åt tvfilmande. Det var den legendariske Lennart Ehrenborg, chef för tekniken och fotograferna och dokumentären i den tidiga tv-organisationen som blev mentor för ett antal fria filmare däribland jag. Det var på den tiden dokumentären hade en självklar plats vid sidan av reportaget eller den rent journalistiska dokumentationen.Det blev ett fyrtiotal dokumentärer genom åren , bl a resor till Grekland och tillsammans med Stig Claesson till Jugoslavien.
Mitt samarbete med Stig Claesson startade när jag fick en beställning på en film för Stockholms Turisttrafikförbund, "Har du någonsin varit åt dessa trakter". Vi kom bra överens och jag tyckte jag hade hittat ett bildspråk som var kongenialt med Slas ordbehandling. Vårt samarbete fortsatte då jag filmatiserade hans romantrilogi Vem älskar Yngve Frej, På Palmblad och Rosor och Henrietta ska du också glömma.
I kanalklyvningen då Sveriges television blev SVT1 och SVT2 försvann mina kanaler till beslutsfattarna och i väntan på besked om ett inlämnat projekt satte jag igång en inspelning med den fria teatergruppen Narren. Vi hade bestämt att göra en film som skulle beskriva en sociopat. Regeringen hade gett ut något som hette Sociopatrapporten där man hade förslag att inrätta speciella sjukhus för svårbehandlat klientel som man kallade det. Alltså folk som inte insåg att de var sjuka. Det var ju ett mycket politiskt decennium, sextioåttorna! Filmen Misshandlingen fick en stor genomslagskraft, stoppade mer eller mindre idén om sociopatsjukhus, fick en Guldbagge och högsta kvalitetspremium det året och visades i Cannes och New York på festivalen 1970. Det blev också början på mitt arbete med spelfilm.
Sen dess har det blivit några långfilmer men även en hel del tv. I början av åttiotalet försökte jag hitta ett formspråk som varken var film eller teater och i tvspelet Prästkappan , baserat på Sven Delblancs roman med samma namn, jobbade vi i princip i en tom studio , med lösa flyttbara dekorelement, några väggar på hjul och komouflagenät. Resten var ljussättning, ett sätt att komma ifrån den traditionella rumsbildningen och en ljussättning där jag ville undvika tvbildens skarpa elektroniska karaktär.
TV-serien Kråsnålen baserad på Bunny Ragnerstams dokumentärromansvit, en skildring från den tidiga industrialismens genombrott, fortsatte jag med tv-teknik. Kanske med ett mer realistiskt rumsbygge
men ett försök att närma mig filmens möjligheter till målerisk ljussättning. Detta som en reaktion på det jag tycker är en okänslig norm att lysa ut och upp allt som står framför tv-kameran.
Nittiotalet betydde för mig en paus i mitt filmproduktiva liv. Jag blev medföljande då min fru fick jobb i Bryssel. Barnen var i skolåldern och jag fick ta hand om en stor del av marktjänsten. En erfarenhet så god som en annan.
När jag återvände till Sverige tog jag itu med något som jag kände och känt som ett ständigt krav, en uppfordran att göra. FIlmen om min egen familj. Den låg där i ett par flyttkartonger. Bilderna från min egen uppväxt. Det var ett måste att på något sätt ta hand om detta dokument över en tid, en miljö, ett kvinnoöde, min mor (och min far med föralldel).
Jag arbetade mig igenom bilderna bokstavligen. Sjönk in i dem och såg för första gången på denna familj utifrån, som en vuxen och jag skyggade inte för mina egna reaktioner. Jag vet inte om jag gjorde mina föräldrar rättvisa, bland mina syskon har det varit delade meningar om det. Men Min mamma hade fjorton barn , fungerade på något sätt. Inte minst har reaktionen från omvärlden visat detta. Min andra Guldbagge fick jag för den som jag vidarebefordrar till min mamma och pappa.
Det kanske är så att det spelar ingen roll vad man är duktig på när man växer upp, huvudsaken är att man är duktig på nånting, helst bättre än de andra. Då får man lätt för sig, åtminstone när man är ung och står inför att välja bana, att man är duktig på allting, eller åtminstone det mesta. Det är först när man blir gammal som man kommer på att man inte var så duktig som man trodde fast då har det ju så att säga ändå gjort sin verkan. Vilken verkan framgår av Filmografin.
| 
