amandafilm - Blog

I lördags var jag på ett öppet möte anordnat av föreningen Humanisterna och Lars Vilks, konstnären med rondellhundarna och en teckning som han säger föreställer Muhammed med hundkropp. Han har gjort en DVD-musikal med utgångspunkt från detta och de hot som han varit utsatt för av militanta islamister . Han visade nu avsnitt av musikalen med åtföljande paneldebatt och publikfrågor. I entrén till ABF-huset på Sveavägen i Stockholm möts jag av ett tiotal poliser. I publiken sitter civilklädda poliser (eller om det är Säpo-folk kan jag inte avgöra) och försöker så diskret som möjligt ha kontakt med annat utplacerat säkerhetsfolk. Så långt har det gått. En paneldebatt som handlar om yttrandefriheten! kan i dagens Sverige inte hållas utan att just denna yttrandefrihet måste skyddas av samhällets polismakt. Eftersom Lars Vilks har haft problem att få tillgång till ett ställe där han kunnat hålla denna paneldebatt pga lokalinnehavarens rädsla för repressalier, så får man väl konstatera att samhällets förmåga till skydd dessutom inte är tillräcklig. Den som vågar stå upp för sin rätt till det fria ordet får smyga ut bakvägen med svansen mellan benen.

Jag ser en bild av en av våra mera kända poeter i anslutning till en recension i DN av hans senaste diktsamling. Jag känner genast igen den därför att poeten ser ut precis som han tidigare alltid sett ut. Jag känner igen som jag känner igen en seriefigur av samma orsak. Stort burrigt blont hår, kraftiga svarta solglasögon, svart jacka, svarta byxor och svarta westernboots. Blekt allvarligt ansikte som aldrig drar på mun. Det är naturligtvis smart av en person som är beroende av att nå ut till en publik att etablera ett ”varumärke” som folk känner igen från gång till gång även om det går ett antal år mellan diktsamlingarna. Är man beroende av mediasamhället är det bäst att anpassa sig till det. Apropå dra på mun förresten. Varför läser sällan poeter sina dikter med glimten i ögat. Är det av rädsla för att inte bli tagna på allvar?

Tid finns inte som en företeelse i sig har jag hört. Det är bara något vi upplever som avståndet mellan två händelser. Händelser flimrar förbi. Sommaren som nyss låg framför mig ligger nu bakom mig och det gick precis som jag befarade strax före midsommar. Den här sommaren kommer att försvinna snabbt som fan! Och det gjorde den. Naturligtvis. Jag har dessutom blivit sjuttiofem år. Avståndet mellan två händelser. Mellan födelse och död? Men ska man konstatera att livet gick fort måste man göra det medan man fortfarande lever. Sen är det ju för sent. Så kanske är det dags nu. Dags att komma igång igen menar jag. Det har ju gått tre år sen jag hade premiär på min senaste långfilm .

Jag såg en film för ett tag sen på Kunskapskanalen. Den heter Förlåtelsens väg och handlar om de allierade styrkornas invasion på Normandikusten 6 juni 1944. Ingen kan väl ha undgått att se filmer från den historiska händelsen. En armada av fartyg fullpackade med soldater i tjugoårsåldern stävar mot den franska kusten. Landstigningsbåtar kör upp mot den långgrunda sandstranden, soldater med tung stridsutrustning vadar i land, en del lyckas nå upp i skydd andra faller redan i vattnet, artillerield, lågsniffande flygunderstöd försöker slå ut det tyska kustförsvaret.

Jag har också sett scenerna ett flertal gånger. Men aldrig en film där man kommer den enskilde soldatens problematik så nära. Förlåtelsens väg. Filmproducenten har, sextio år senare,fått kontakt med en man, nu i åttioårsåldern, som bemannade ett kulsprutenäste högt uppe på sandbanken. Rakt nedanför honom kom ett antal landstigningsbåtar som släppte sin levande last i strandkanten. Kulspruteskytten , vars namn jag glömt men låt oss kalla honom Heinz, kunde snabbt och effektivt meja ner de unga pojkarna de flesta innan de ens nådde stranden. Det var som att skjuta på sittande fågel. Innan nästa landstigningsvåg kom hann han med sitt gevär ge de som han såg fortfarande rörde sig ett nådaskott. Över tvåtusen pojkar sköt han ihjäl den dagen innan han blev tvungen att dra sig tillbaka för att inte själv bli skjuten. Två tusen pojkar!

Filmen slutar med att Heinz på samma strandavsnitt möter en av de som överlevde hans kulspruteeld. De går mot varandra på stranden. Två gamla män, de omfamnar varandra. Och Heinz gråter. Hela livet har han plågats av dåligt samvete och han är tacksam för att han nu äntligen fått en möjlighet att be om förlåtelse!

Dokumentärfilmen upplevde på sextiotalet en guldålder. Det var den legendariske (åtminstone för dem som var med på den här tiden) Lennart Ehrenborg som ledde verksamheten. Han stod fadder för många av den tidens dokumentär- och kortfilmare.

I SVT:S arkiv ligger ett stort antal filmer från den här tiden bland annat ett fyrtiotal av mina. De utgör tillsammans med alla andra ett tidsdokument av oskattbart värde. Problemet är att ingen känner sig ansvarig för att ta hand om detta material som långsamt ligger och blir obrukbart. Och SVT har degraderat filmerna till "arkivmaterial"!!

Hela mitt filmskapande från sextiotalet betraktas och behandlas numera av SVT som ”arkivmaterial”. Man säljer ut filmerna som metervara, några kronor per meter. Utan att upphovsmannen ens får reda på transaktionen. Jag upptäckte det hela genom att Nationalmusem gjort en film till Stig Lindbergsutställningen där några snuttar ur en film som jag gjort 1963 ingick. Så får det naturligtvis inte gå till. Vi har en lag om som reglerar sånt här, den om upphovsrätt. Och jag ska se till att även SVT begriper detta.

Min film ( byggd på Stig Claessons roman) Vem älskar Yngve Frej sändes en lördagkväll klockan 2105 på SVT. Den sågs av över 800000 tv-tittare! Det säger rätt mycket om situationen för biograffilm nu för tiden. Får folk en chans så ser de gärna bra film om de slipper gå på bio. Svårare än så är det inte. Tog televisionen sitt ansvar och satsade på kvalitetsfilm så skulle det säkert komma fram en hel del sådana. Problemet är att de inte gör det.

Stig Claesson. Jag har tänkt att jag skulle skriva några ord om honom. Men det är som om jag inte hade några, att skriva. Det är som om orden har ersatts av känslor som jag inte hittar ord för. Och vad ska jag då skriva? Jag kanske kan anstränga mig lite. Men då blir det också lätt ansträngt. Jag kan pröva.

Stig Claesson tillhör inte längre de i sinnevärden närvarande. Han finns inte längre helt enkelt och det är märkligt. Det enkla kan vara märkligt. Det kan vara helt fel också. I min sinnevärld finns han nämligen fortfarande. Och kommer att finnas.

Jag stannar plötsligt upp. Förundrad. Inför något som jag annars har tagit alldeles för givet. Det känns som det går ”hål” på min upplevelse av tillvaron. Det går hål på den hinna av föreställningar och begrepp som omger mig (om man kan tala om en sådan), en hinna som innesluter mig , håller mig på plats , som gör det möjligt att handskas med vardagen. Genom hålet pyser det vanda ut. Det självklara. Och jag tappar taget om .... om mig själv.

Det händer inte så ofta. Och det varar inte så länge. Ibland kanske det är ett sätt att frigöra sig och få nya infallsvinklar på tillvarons mysterier. Men man skulle inte orka med att förundras för jämnan. Man tar så småningom för givet och lever sitt liv med de föreställningar om livet och tillvaron som vi delar med de flesta andra. Det är ett sätt att strukturera för att orka med. Gemensamma begrepp och värderingar som vi kan småprata om, som vi kan gräla och diskutera om. Det funkar för det mesta när det handlar om det vi har gemensamt av traditioner och tänkande.

I morse hörde jag ett inslag på radion som handlade om begreppet ”äktenskap”. För mig är det ett begrepp som definieras som en förening mellan två människor av motsatt kön och så är det för de flesta. Det är alltså en semantisk fråga. Somliga vill förändra begreppet och utvidga det till att gälla även en förening mellan två människor av samma kön. Men samtidigt behålla beteckningen ”äktenskap” Det är att göra våld på själva språket. Det känns som att med våld sticka ”hål” på min upplevelse av tillvaron.

Jag var i veckan och lyssnade på Charlotta Denward, chef för Svenska Filminstitutets produktionsstödsavdelning som berättade om sin vision av hur svensk film ska bli ”bättre”.Har man varit med sen ”början”, alltså den pionjärtid som Harry Schein satte ramarna för, (och det har jag) så smyger sig en känsla av tröttsam upprepning över en. Svensk film har alltid behövt bli ”bättre”. Så gott som alltid. Hur många nykonstruerade avtal och nysatsningar på folk , som säger sig sitta inne med kunskap om hur detta ska gå till , jag varit med om har jag inte hållit räkning på men det är många och därför denna känsla av... av vad fan ska man säga...

Charlotta Denward har säkert mycket goda intentioner. Hon talade sig varm för att vi måste få fram ”bättre” filmer. Jag väntade på en åtminstone ungefärlig definition av vad hon menade med ”bättre”. Den kom inte. Men jag förstod att hennes metod är starkare producenter, producenten ska tillrättavisa och uppmuntra och se till att regissören håller sig till det han ska. Rättar han/hon sig bara efter producentens erfarna ledning så kommer vi alla att bli nöjda. Fan tro`t...

Den svenska filmpolitiken är och har alltid varit en skvader, alltså en fullständigt omöjlig kombination av kommersiellt tänkande och försök till kulturpolitik. Detta har det snackats om sen Schein kom överens med Gunnar Sträng, den dåvarande finansministern, som tyckte det var skönt att någon annan ville ta ansvar för kulturen.

Det enda sättet att gå vidare om vi vill ha en seriös filmkultur i framtiden är att separera de kommersiella intressena från kulturen. Låt filmindustrin (läs nöjesindustrin) klara sig på marknadens villkor som privatteatrar och andra kommersiella nöjesetablisemang. Ge den seriösa filmen samma stöd som teater, dans och musik. Vi har ju nationalscener för teater och opera, vi har stadsteatrar och vi har konsertverksamhet landet över.

Sommaren gick , hösten kom och ingenting är sig längre likt. Bergman finns inte mer. För oss som varit med ett tag känns det lite konstigt. Inte så mycket att personen/människan Bergman har sällat sig till det ikongalleri där han hör hemma utan mer för att ingenting kommer i hans ställe. Inget kan fylla ut tomrummet efter en sådan Institution (på gott och ont) som han utgjorde.

Biografkedjan Sandrew finns sen länge inte mer , olyckligtvis inte heller biografkedjan Astoria som tog över med mycket höga ambitioner. Men SF – Svensk Filmindustri – finns. Familjen Bonnier ökar sin dominans av mediasverige. Det känns också lite konstigt. Kanske skrämmande. Jag var med när RI-biograferna fanns. Man gick på matiné för 75 öre och såg Kapten Blod eller De dog med stövlarna på med Errol Flynn. Det låg biografer utspridda överallt i stan. Nu finns det biopalats. Sandrew och SF byggde varsitt vid Medborgarplatsen. Nu har alltså SF ensam tagit över. Det innebär en mycket tristare situation för filmare som söker distribution för sina filmer, man är beroende av en enda distributör.

För att visa sin ambition att ändå ge kvalitetsfilmen en chans har SF infört en liten skär prick med ett smultron på, att sättas vid de filmtitlar som man anser vara kvalitetsfilmer, alltså lite ”smalare” filmer. Om denna prickning ska ses som ett varningstecken (för den stora publiken som helst vill se bred underhållning) eller som en vägledning för diggarna av seriös film vet jag inte. Nu ser i alla fall bioannonssidan ut som om den hade fått mässlingen . Igår räknade jag till tjugo smultronprickar. Finns det så mycket kvalitetsfilm! Nä. När jag tittade närmare efter såg jag att det handlade om fyra titlar som gick på flera olika biografer. Två av filmerna har jag sett – Roy Anderssons Du levande som är ett mästerverk och Michael Moors Sicko som är lika bra som ett ambitiöst gjort TV-reportage (fast två timmar långt) . I och för sig är det ju glädjande att ett engagerande reportage om sjukvården i USA kan sättas upp samtidigt på sju olika biografer enbart i Stockholm. Något liknande har nog aldrig hänt tidigare . Om det beror på de skära prickarna vet jag inte.

Regniga och ganska kyliga sommardagar läser jag Paul Davies bok Den kosmiska planen. Av någon anledning dras jag till dessa berättelser om livets och tillvarons yttersta betingelser. Kanske av terapeutiska skäl. Det ger perspektiv på min egen tidshorisont. Astronomen Peter Nilson, som tyvärr dog i förtid, är en annan favorit.

Paul Davies skriver: ”Det bör sägas från början att livets uppkomst alltjämt är ett djupt mysterium. --- Grundproblemet när vi vill förklara hur livet uppstod är att även de enklaste levande varelser är häpnadsväckande komplexa. Livets reproduktionsmaskineri är baserat på DNA-molekylen, som själv är lika invecklat konstruerad och sinnrikt ordnad som monteringsbandet på en bilfabrik. Hur kan något självreproducerande system ha uppstått spontant, om reproduktionen från första början förutsätter en så hög komplexitetströskel?”

Det finns flera teorier om detta. Den ena mer krystad än den andra. Och nu funderar jag oberoende av Paul Davies. Det intressanta med den här problematiken är att även om man kommer fram till hur betingelserna för livets uppkomst ser ut så missar man ändå det viktigaste mysteriet, det mest svårbegripliga som pekar mot en dimension av tillvaron som vi människor inte förstår eller har förutsättningar att förstå. En dimension som tangerar det vi i brist på annat kallar ”något högre” eller kort och gott Gud. Vi tangerar kanske begreppet Intelligent Design eller något ditåt.

Därför att redan innan den kombination av molekyler, nukleinsyror och proteiner (som är en förutsättning för uppkomsten av liv) råkade inträffa, så måste rimligen det regelverk finnas som predestinerar just denna slumpartade kombination att resultera i liv! En idévärld! Platonsk kanske? Kan jag få en trovärdig kritik av detta?

Med andra ord: om Jorden , med allt som finns på den, i morgon skulle utplånas, så finns livet kvar som idé. (Det finns ju förresten de som funderar över om livet kommit till Jorden som överlevande mikroorganismer genom rymden) Och inte bara livet utan allt, hela tillvaron och vad den innehåller och kan komma att innehålla finns redan som idé. Inte i en människas hjärna naturligtvis eftersom alla människor enligt förutsättningen är borta. Men kanske i en ny intelligent civilisation, om miljoner eller hundramiljoner år, kanske på en planet i en annan galax, där skulle bilens idé återigen förverkligas på löpande bandet. Det är förresten inget som säger att just vi människor var de första som förverkligade automobilen. Idén kan ha förverkligats i en intelligent civilisation redan för mycket länge sen. Liksom självuppdragande korkskruvar , slåttermaskiner, eifeltorn och snusdosor och allt möjligt som jag inte har fantasi att själv komma på. Jag tycker tanken på detta gör att den kalla, ofattbara, opersonliga rymden genast verkar lite trevligare.

Just nu skakas, enligt vad jag läser i DN, konstmarknaden av att en massa av Andy Warhols Brilloboxar säljs på marknaden som ”äkta” , alltså tillverkade med tillstånd av Andy Warhol. Utmärkande för de här Brilloboxarna var ju att de inte var unika. Det var ju själva poängen så att säga. Så vad innebär en ”äkta” Brillobox? Den konseptuella konsten är uttryck för idéer . Andy Warhol uttryckte en idé om sitt förhållande till ”konstbegreppet” genom att tillverka ”konst” i sin s.k. fabrik i New York. Han ville helt enkelt avdramatisera ”Konsten” genom att göra reproduktioner , genom att låta anställda i ”Fabriken” tillverka föremålen etc. Det han gör illustrerar ett förhållningssätt, en idé. Om han hade haft ordet som sitt uttrycksmedel hade han kunnat uttrycka detta förhållningssätt verbalt. Men då hade det inte blivit något ”konstverk” av det hela och inget för konstmarknaden att göra pengar av. Andy Warhol tog upp idén som Duchamp redan gett ett uttryck i sin flasktorkare. Men konstetablisemanget, konstmarknaden har inte dragit några slutsatser av detta.

På tal om yttrandefriheten som en okränkbar rättighet oavsett innehållet i vad man vill säga.Se nedan. Den rättigheten blir givetvis fiktiv i realiteten. Det handlar om MÖJLIGHETER att yttra sig. Ett komiskt exempel är dagens rubriker på förstasidorna i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. DN toppar med rubriken "Cancerrisken dubbelt så stor för snusare." Och SvD med lika stor rubrik "Snusning kan rädda tusentals rökares liv". Världen är både svart och vit!

Sverigedemokraterna kan inte hitta en lokal att hålla årsmöte i därför att lokaluthyrarna bombhotas. Och det verkar som om det svenska samhället finner sig i detta , drar en lättnadens suck och sopar problemet under mattan. Jag har inte sett några reaktioner i press eller andra media. Jo, en folkpartist som jag nu inte minns namnet på, har enligt en nyhetsnotis i radion, reagerat på detta. Han försökte förgäves få reportern att förstå principen i Voltaires ord: "Jag delar inte din uppfattning men är beredd att ge mitt liv för att du ska få framföra den" utan att lyckas.

Vad hade hänt om Socialdemokraterna hade blivit bomhotade på sitt årsmöte? Polisen hade naturligtvis ryckt ut och stora rubriker hade proklamerat att terrorister inte ska få stoppa den svenska mötesfriheten. Detta händer inte när ett parti som vi inte tycker är rumsrent blir utsatt för samma sak. Det är något ruttet i detta! Och Voltaire är långt borta!

SVT:s och Erik Fichtelius projekt att sen tio år tillbaks filma statsminister Göran Persson bakom kulisserna och som resulterat i fyra entimmeslånga filmer hade premiär igår. Det bidde som jag hade befarat. En tumme.

Problemet har att göra med den begreppsförvirring vad det gäller dokumentär och reportage som jag tidigare ordat om här i min blog (scrolla ner till 30 dec). Det vi fick se hade ingenting av analys eller inriktad gestalning att göra, ingen ambition att i bilder berätta något utöver vad som sas. Det var ett intervjuprogram helt enkelt. Det som sas var möjligtvis framfört av en något mer avslappnad Göran Persson och kanske avslöjade han lite mer av människan bakom politikern men det räcker inte att hålla intresset vid liv eftersom den gestaltade dokumentärfilmens kvalitéer lyste med sin frånvaro. Tio år gamla nyheter upprepade tio år senare är inte mer spännande än det låter. Journalisterna på SVT:s nyhetsprogram måste kompletteras med någon eller några dokumentärfilmare om de vill jobba med dokumentärfilm.

Världen är full av konflikter! Hur fan ska man kunna hålla sig så pass informerad att man i varje läge kan ta ställning? Det är inte lätt. Här menade man att Sverige igenom sitt deltagande med trupp i Afghanistan för första gången på tvåhundra år deltar i ett krig och något som uppropsmännen menar orättfärdigt krig. Och det kan man givetvis ha synpunkter på. Man uppmanades att skriva ett svar och jag skrev ner några funderingar.

Ska nationer intervenera då nationer inte följer de rättesnören som vi internationellt kommit överens om? Det kan man förvisso ha olika åsikter om. Huruvida Sverige ( eller andra länder) har anledning engagera sig i det som idag pågår i Afghanistan är jag inte tillräckligt informerad om för att kunna avgöra. Jag vet att religiös fundamentalism i landet är ett problem för de värden vi formulerat i diverse konventioner för mänskliga rättigheter och jag har hört att med samma fundamentalistiska förtecken har landet varit en plats för utbildning av motståndare till de normer vi i västvärlden utvecklat för ett humanistiskt samhälle.

Jag är född under första hälften av förra seklet och har under min livstid fått uppleva en praktiskt taget kontinuerlig kamp mellan vad som kortfattat skulle kunna uttryckas som ont och gott. Under hela denna period har Sverige förhållit sig "neutralt". Detta tog sig uttryck i att vi inte tog något som helst ansvar för kampen mot nazisternas försök att skapa ett renrasigt tusenårigt rike. Tvärtom. Vi skodde oss på deras behov av malm och lät andra göra jobbet.

Inte heller valde vi sida i det "kalla" kriget mot en av historiens blodigaste regimer - Sovjetunionen . Tvärtom. Många av oss fraterniserade med regimens representanter och vi fortsatte gömma oss bakom skylten "neutralitet".

Det finns många exempel på övertramp och vidrigheter i USA:s senare historia. Detta är inget försvar för dessa. Men om det är fel att , som ni skriver "Sverige, för första gången i modern historia, dragits in i ett krig där mänskliga rättigheter dagligen kränks" , eller om det är rätt att vi för första gången tar ställning, det har jag alltså svårt att avgöra varför jag överlåter denna värdering till de politiker som är satta att driva denna fråga. Jag tror det var Gustaf II Adolf som sa att i kriget mellan ont och gott kan man svårligen vara neutral.

Och nu har jag läst boken om STALIN. Det mest otroliga och svårförståeliga i samband med det som utspelade sig i Sovjetunionen mellan 1917 och fram till det sovjetiska samhällets sammanbrott en mansålder senare är väl mänsklighetens förmåga att glömma. Den kollektiva glömskan. Det därefter mest otroliga är människans förmåga att anpassa sig och leva med det gränslösa vansinnet som vore det en normalitet. Det var vad sovjetmänniskan gjorde. Jag känner mig personligen kränkt när jag läser Simon Sebag Montefiores "Stalin, den röde tsaren och hans hov." Jag känner mig kränkt å mänsklighetens vägnar. Och jag frågar mig: kan en vanlig genomsnittsmänniska (om det finns sådana) efter att ha läst Montefiores bok återgå till att leva som om han inte hade läst den? Svaret är: ja.

Jag har ägnat jul-och nyårshelgen åt att läsa (något senkommet eftersom boken kom ut 2004) Anne Applebaums sexhundrasidiga redogörelse GULAG - de sovjetiska lägrens historia - inköpt på ICA på rea för 99 kronor. Boken borde vara obligatorisk läsning i det svenska gymnasiet på det att alla med gymnasiekompetens ska få möjlighet att inse vad människan i extrema situationer är kompetent att utföra. Vansinnet satt i system i det kommunistiska Sovjetunionen pågick i flera decennier utan någon större reaktion från västvärlden. Om detta borde alla ändå veta. Men boken är UTGÅNGEN! Den finns inte mer att köpa!!!

Elisabeth Hedborg och Göran Rosenberg gav i det sista Dokumentutifrån-programmet sina synpunkter på vad en dokumentärfilm ska vara. Jag hann notera egenskaper som att den skall berätta ”sanningen”, ”som det var”, helst utan påverkan av musik. ”Den ska inte vara personlig på bekostnad av ärligheten”. ”Dokumentärfilmaren måste förena journalistisk distans och personligt engagemang i berättelsen” , tyckte Göran Rosenberg. ”Man ska våga lita på sitt material”, tyckte Elisabeth Hedborg. ”Alltså klippa och peta så lite som möjligt i materialet”.

Det mesta av det här kan man väl hålla med om under förutsättning att man byter ut ordet dokumentärfilm mot reportage. Det är nämligen om reportaget de här journalisterna pratar.

Det kan tyckas vara en småsak men riktigt så oväsentligt är det inte. De två begreppen står för helt olika företeelser.

Journalisten, korrespondenten uttrycker sig i reportagets form i radio, TV eller tidningar när han eller hon rapporterar om vad som händer i omvärlden. Och där förväntar vi oss naturligtvis att reportern är så objektiv som möjligt. Där gäller det som de rutinerade journalisterna i programmet pratade om.

Dokumentärfilm , däremot, är ett betydligt mer mångtydigt begrepp än att det i några svepande formuleringar kan beskrivas hur den ska vara. Vad dokumentärfilmen kan vara finns inte plats att redogöra för i en sån här notis men filmhistorien rymmer ett flertal legendariska filmare (Robert Flaherty, Chris Marker, Richard Leacock, Arne Suckdorff för att nämna några ur skilda kategorier) som gett dokumentärfilmen dess plats som en viktig del av filmkonsten. Där ryms förvisso krav på sanning och verklighetsengagemang. Men där finns också utrymme för dokumentärfilmaren att, som vilken fri konstnär som helst, påverka sitt material i syfte att berätta om en djupare sanning om denna verklighet. Eller kanske rentav sin egen övertygelse om denna sanning.

Min kortfilm Kyrie Eleison kommer att visas på Göteborg International Film Festival och har tillsammans med sju andra filmer nominerats till tävlingen i kortfilmsklassen.

Filminstitutets nya VD meddelade för någon vecka sen att Filminstitutet ska satsa mer pengar på färre filmer i fortsättningen. Jag har uppfattat att konsulenterna hittills har arbetat självständigt och gjort sina egna prioriteringar. Formellt ska alla beslut godkännas av styrelsen men det har åtminstone hittills varit just formellt. VD har inte haft någon större möjlighet att påverka vilka och hur många filmer som fått stöd. Man kan undra om detta inte längre gäller. Och om det i så fall kräver en ändring i riktlinjerna för hur filmkonsulenterna ska arbeta.

En annan reflektion. Jag tror inte att det kommer att skapas bättre filmer genom att man begränsar antalet produktioner och ger dessa bättre ekonomi. Det som verkligen skulle kunna betyda en förbättring är att ge mer stöd på manusstadiet. Mer riskvilliga pengar åt idéer. Låt flera idéer få chans att utvecklas. Satsa på utveckling av treatment. Och sålla redan på detta stadium. Och skärp kraven på de färdiga manusen. Det är billigare att spola ett manus som inte blev bra än att spola en färdig film som inte blev bra.

Castro fyllde ju 80 år häromdan och med anledningen av det "firade" som framgått av pressen SVT hans födelsedag med ett antal aningslöst okritiska filmer utöver en "vänster"panel som också givetvis lyckades undvika ett kritiskt förhållningssätt.

Det är märkligt , eller också är det inte så märkligt, att 68-årsvänstern (som numera kan räkna in en andrageneration) har så svårt att se vad som egentligen sker på Kuba. Jag var där 1968 och tillhörde dem som entusiastiskt trodde att Kuba var ett exempel och en möjlighet för Latinamerika och jag var där 32 år senare. Det resulterade i min film Havet har inget minne som finns att läsa mer om i min filmografi. Filmen är en personligt hållen betraktelse, min personliga position, efter att ha fått trettio års distans till det stora socialistiska experimentet. Den hade säkert suttit bra som en uppvägning av den aningslösa hyllningen på SVT.

Den dokumentära långfilmen MIN MAMMA HADE FJORTON BARN som hade biopremiär år 2000 kommer på DVD i distribution av Folkets Bio. DVD-n släpps den 25 oktober.

Min kortfilm Kyrie Eleison baserad på Marianne Halls skulpturer och ett stycke musik, Prayer of the Heart, skrivet av den engelske kompositören John Tavener och framfört av sångerskan Björk är klar och finns nu i form av DVD. Det har dragit ut på tiden pga svårigheter att få klart med rättigheter till musiken, ett problem som de flesta som någon gång försökt att använda befintlig musik av nu levande kompositörer och artister råkat ut för. Rättigheterna i detta fall begränsar sig till icke kommersiellt bruk och i samband med Marianne Halls presentation av sin konst på utställningar , muséer och dylikt.

STÖRST AV ALLT ,Lars-Lennart Forsbergs senaste långfilm som hade biografpremiär i oktober förra året med Sven Wollter i huvudrollen, kommer nu på DVD. Den distribueras av Sandrew Metronome och släpps den 3 maj.

STÖRST AV ALLT är invigningsfilm den 4 mars då Svenska Filmdagarna Laholm 2006 10-årsjubileum äger rum. I branchtidningen Monitor har Bo Öhlen skrivit en artikel och gjort en intervju med regissören som sammanfattar den något våghalsiga produktionen. I övrigt finns material om filmen i Filmografin.

Störst av allt håller sig faktiskt efter 11 veckor kvar på Saga i Stockholm. Trots det stora utbudet av film. Men den som vill se den på bio bör nog masa sig iväg inom några dagar eftersom vårsäsongens kommande filmer nu trycker på och gör att biografägarna måste göra plats för nyheterna. På landsbygden inklusive de större landsortsstäderna blev filmen ingen storsäljare. Och det var heller inte väntat eftersom distributören Sonet Film valde att göra den i enbart fyra kopior. Men filmen kommer på DVD i maj. Det är ju så nuförtiden att en film drar in mer publik och därmed pengar på DVD än den ordinarie biografdistributionen. Folk föredrar att sitta hemma och titta med en påse kips i soffan. Det är kanske lite trist ur upphovsmännens respektive kvinnornas synvinkel (film är ju ändå bäst på bio) men bättre än inget alls.

Störst av allt som hade premiär den 28 oktober gick första veckan för mestadels utsåld salong på Saga. Igår flyttades den till Saga 1 Som är en betydligt större salong.

Största av allt har haft sin premiär i Stockholm , Göteborg, Uppsala och Luleå. Mottagandet har varit allt ifrån entusiastiskt till svalt. Johan Croneman i Dagens Nyheter som vanligtvis brukar vara återhållsam med beröm är mycket positiv. En klar tendens både bland kritiker och publik är att filmen upplevs starkare av män än av kvinnor. Kanske är det en manlig problematik det i första hand rör sig om. I vilket fall som helst så var lördagens tre föreställningar på biografen Saga i Stockholm helt utsålda. Ett gott tecken för oss bakom filmen.

Premiärdagen för filmen STÖRST AV ALLT är satt till 28 oktober på Saga i Stockholm.

Inför pressdagen som SFI anordnar för att presentera höstens långfilmer så reflekterar jag lite över min egen senaste långfilm STÖRST AV ALLT. Den började som en idé som jag fick med anledning av ett brev från Karolinska. Jag brukar få brev från Karolinska sjukhuset ett par gånger om året med kallelse till en rutinundersökning efter en canceroperation. Den här gången brände brevet till i handen när jag tog det ur brevlådan. Det var från min cancerläkare som började brevet med orden: Sånt här brukar jag inte meddela per brev men...

Jag läste inte mer utan la ifrån mig brevet på köksbordet och åt färdigt min lunch bestående av filmjölk och ett löskokt ägg. Under tiden funderade jag inte alls på brevet. Jag funderade i stället över en filmidé som dök upp i mitt huvud... en man, låt oss för lätthetens skull säga i min ålder, får reda på att han har några månader kvar att leva. Vad gör han då? Han beslutar sig inte för att se Niagarafallet eller lutande tornet i Pisa eller något annat som han alltid önskat få se utan han bestämmer sig för att söka upp ett antal personer som han träffat genom livet och som han inte tycker sig ha pratat färdigt med. Nu ska han avsluta samtalen. Och han gör det utifrån sitt nya tidsperspektiv. Livet är kort. Bokstavligen kort. Det är något som alla vuxna människor vet men på något underligt sätt så gör man det nog inte riktigt klart för sig att det är så i alla fall. Man kan ju inte leva lika... vad ska man säga... avspänt ...? med den kunskapen för nära inpå sig. Om det inte blir som i den här mannens fall. Han får svart på vitt. Du har högst ett år på dig, min vän.

Ja, det var så det började. Idén skrev jag ner och presenterade för min vän Sven Wollter. Han gillade den och ville göra mannen som får reda på att livet är kort. Vi satt den vintern-våren 2003 en gång i veckan i Svens kök och pratade igenom idéer medan jag gick i en rätt häftig strålning på Radiumhemmet. Men sitta i Svens kök och prata om mannen som vet att han ska dö orkade jag med utan vidare. Och vi siktade på att göra filmen året därpå... Strålningen gav nämligen ett lyckat resultat.

Jag tog kontakt med författaren Stewe Claeson för att få hjälp med dialogen och Stewe skrev en roman med ord, långa härliga dialogsjok som var helt omöjliga att använda i filmen men där fanns något att vaska fram. Den dialog som fungerar i film måste vara de kristaller som blir kvar, essensen av det som måste sägas. Ett år senare hade vi ett manus. Men vi hade inga produktionspengar.

Sven Wollter och jag har i runda tal åttio års filmerfarenhet om vi slår ihop våra liv. Det kändes en aning genant att med mössan i hand stå och skrapa med foten ... Konsulenter kanske måste finnas men i vårt fall var de alltså inte till någon nytta. Jag belånade mitt hus, hur Sven fick fram femhundratusen vet jag inte men med en miljon i kontanter senare förstärkta med en slant från Sonet Film så satte vi igång produktionen och då ska sägas att även Sven-Bertil Taube och Frida Hallgren och nästan alla skådespelarna satte in sina gager. Vilket var en nödvändighet. Så kan man också göra film.

Ett trettiotal svenska filmer har premiär under hösten bl a Störst av allt. Filmen har blivit något försenad i efterproduktionen vilket gör att premiärdatum ännu inte slagits fast men det beslutas inom kort och lär bli under oktober eller november.

Jag har också hunnit med att spela in ett material för kortfilmen Kyrie Eleison som baseras på skulptören Marianne Halls skulpturer.

Jag fick för några dagar sen ett tragiskt besked att min vän Knut Pettersen avlidit på ett pensionatsrum i Berlin. hastigt och oväntat. Han blev bara 67 år. Med anledning av det har jag skrivit några minnesord som publicerats i DN 27 maj och jag för in dessa under rubriken Misshandlingen i min filmografi. Är du intresserad kan du läsa dem där.

Det kommer massor av svenskproducerad film detta år. Till hösten blir det några filmpremiärer i veckan. Och publiken är ju inte större än den är vilket betyder att det inte blir lätt att hävda sig i konkurrensen. Premiärdatum för STÖRST AV ALLT är visserligen inte fastslaget än men det det lär ändå bli mitt i det stora utbudet kring september-oktober. Återkommer om detta. I vilket fall så räknar vi med att en första kopia skall vara klar före midsommar. Just nu jobbar vi med filmmusiken. Och trots en kylig vår har buskar och träd börjat knoppas.

Redigeringen av Störst av allt är inne i slutskedet. Årets Guldbaggeutdelning avslöjade väl kanske mest att det var ett magert filmår 2004. Även internationellt verkar det tunnsått med mästerverk. Den amerikanska filmindustrin tuggar på med filmer som mer och mer liknar tv-s sitcoms . Med undantag för Closer som jag tyckte hade något.

Katastrofen i Indiska Oceanen berör och sätter sin prägel på avslutningen av detta år. Och säkerligen även början av nästa. Själv har jag haft svårt att koncentrera mig på mina egna sysslor och angelägenheter sedan jag begrep omfattningen av katastrofen.

Tid för eftertanke. Det kan kännas som om det man själv har för händer är futtigt och betydelselöst och det är det väl beroende på i vilket perspektiv man betraktar tillvaron. Jag gjorde en film från Kuba - Havet har inget minne - för några år sen, ett annat hav den gången men alla hav har den egenheten att de har kort minne och även de värsta katastrofer döljs snart under en spegelblankt yta, tio tusen människor som drunknat under sina försök att nå friheten på andra sidan havet, en Estonia som gått till botten med man och allt, eller tiotusentals människor som spolats till havs av en monstervåg. Och havet lägger sig. Vi sörjer , en tid. Sen måste livet levas vidare. Inte i sorg. Vi måste hitta tillbaka till glädjen, trots allt.Detta är inte cyniskt. Det är livets villkor.

Under hösten har redigeringsarbetet av Störst av allt fortskridit och filmen finns nu i en första klippt version. Återstår ljudredigering och uppblåsning till 35 mm vilket görs av Chimneypot i Stockholm.

Vi har sökt förhandsstöd på Filminstitutet för filmen. Vi fick ju avslag vid den första ansökan av båda konsulenterna på basis av manuskriptet. Men enligt reglerna kan förhandsstöd sökas fram till premiären av filmen vilket vi nu utnyttjar genom att söka på basis av arbetskopian. Det verkar problematiskt men det vore märkligt om en film med denna kvalitet inte får något stöd. Återstår att se.

Inspelningen av STÖRST AV ALLT är alltså planenligt avslutad och teamet kunde i fredags ha avslutningsfest ombord på m/s Tranan med middag ,avec och tack-ochadjötal. Som alltid när ett sammansvetsat inspelningsteam ska lösas upp finns en aning vemod med i bilden. Men det är ju så i filmsammanhang , man träffas ett par månader och gör ett mycket intensivt jobb med alla känslor inblandade och så splittras man för att ses på premiärfesten och prata minnen. Time goes by! Redigeringen förestår!

6 augusti 2004
Inspelningen av långfilmen STÖRST AV ALLT är snart avslutad. Den senaste veckan har teamet och skådespelarna Sven Wollter, Frida Hallgren,Kajsa Linderholm och Eric Ericson tillbringat i Åre där sista scenerna i filmen utspelar sig uppe på kalfjället. Allt har gått enligt planerna och regissören Lars-Lennart Forsberg är mycket nöjd med resultatet.

Sommaren är regnig. Men vi har haft en otrolig tur med vädret. Vi har inte behövt ändra något i inspelningsplanen på grund av regn. Inspelningen av STÖRST AV ALLT pågår och vi tar ledigt den kommande veckan för att fortsätta ett par veckor i augusti med de sista tagningarna i Åre och på kalfjället. Åreskutan.

Även regissören Lars-Lennart tar ledigt och vistas vecka 31 på sin skånegård. Han nås på telefon 070 5553208.

Det pratas allt mer om "filmkrisen". För en som varit med några år låter det som en dejavu. Filmkriser kommer och går men filmen består. Hörde några från sextiotalet övervintrade filmkritiker prata film från Croisetten i Cannes där filmfestivalen just pågår. Inte en enda svensk film syntes till där nere, inte en enda skandinavisk film öht. Deras prat lät lite malätet. lite på tomgång så att säga. Dom är ju där nere och njuter av värmen och det goda rosévinet och måste för syns skull ändå rapportera någonting. Det var detta någonting som verkade malätet. Det kanske är så som jag länge tyckt och formulerat som en fråga: Vad är det för likhet mellan Fellini och den svenska filmpolitiken?- Den är stendöd!

Filmavtalet hänger i luften. Som det alltid brukar göra inför en ny avtalsförhandling. Det kanske är dags att särskilja stödet för "värdefull" svensk film från den filmindustri som i stort sett klarar sig själv genom att satsa på säkra kort. Det är en del av nöjesindustrin helt enkelt som inte har så mycket med den seriösa kulturverksamheten att göra. Det ska ju vara ett "kulturstöd". Men filmen började som ett kul fenomen nån gång för hundra år sen och ett sådant har det förblivit trots en och annan Fellini eller Bergman. I vilket fall som helst så är den film vi håller på att göra, Naken skall du vända åter. Omöjlig att göra i dagens filmsituation vilket vi ger fan i och gör den i alla fall. Produktionsförberedelserna är i full gång.

Utöver Sven Wollter i huvudrollen har Sven-Bertil Taube engagerats för den andra manliga huvudrollen och i en annan roll spelar Anneli Martini. Inspelningsstart är fastställt till den 28 juni och inspelningen skall vara klar den 13 augusti.