Lars-Lennart Forsberg
Regissör

Blog • Filmografi • Biografi • Bildarkiv • Amanda Film AB

 

Spleakers' Corner


 

29 oktober 2005

Så har den film jag jobbat med de senaste tre åren haft sin premiär, Störst av allt har fått sina reaktioner och rescensioner (läste du Johan Croneman i DN?). Kan man ta ett steg tillbaka och förhålla sig med lite distans till allt som tycks om den film man släppt ifrån sig så får man anledning att tänka över hur detta med film  egentligen fungerar som medium i vårt samhälle.

En bok som kommer ut , eller ett musikstycke, eller en teaterpjäs, har sin publik, sin målgrupp ganska väldefinierad. Det är folkligt eller mindre folkligt ( för att uttrycka sig snällt). Musik och teater har sina stödformer. Anslag från stat och kommun under under titeln Kulturstöd. Och stödet ges för att man anser det vara viktigt att vi har ett Kungligt Operahus, ett Kungligt Dramaten. Eller en kommunstödd Stadsteater. Ett Filmhus har vi däremot inte, vare sig Kungligt eller Kommunalt. Inte i den bemärkelsen som Operan eller Dramaten eller Stadsteatern. Staten går ihop med den kommersiella filmbranchen och skjuter till en del pengar medan filmbranchen, om avtalsformuleringarna passar och gynnar dem, skjuter till en del som är relaterad till biljettförsäljningen. Filmavtalet utformas alltså på så vis att det passar den kommersiella verksamheten i första hand. Videobranchen som representerar en allt större del av omsättningen deltar öht inte. Den film som inte har den stora publiken blir svältfödd. 

Kanske kan den nya tekniken , med lättare inspelningsutrustning, digital video och biografer med möjlighet att visa dessa filmer, utan mellansteget över 35 mm film , vara en väg till förändring. En väg att låta även en seriösare filmproduktion få en chans. Vi får väl se!  


22 augusti 2005

Nye ägaren till Sandrews biografkedja ska satsa på upprustning av sina biografer och alternativa visningar för att försöka få lönsamhet på lokalerna. Man får hoppas att det blir vad det lovar, ett alternativ till en allt tuffare kommersiell situation för seriös film. Risken för att popkornodörerna kommer att sprida sig över dessa lokaler också är väl annars ganska överhängande. Men vi önskar mannen bakom verket Mattias Norborg lycka till! 

 



 

25 april 2005

Sandrews gick inte till SF. Alltid något. Triangelfilm , lille David snodde Goliat på konfekten. Frågan är vad lille David kan åstadkomma. Man har planer säger man att rusta upp och bygga ut men... sånt kostar väl pengar! Och det är väl en bristvara i filmbranchen. Åtminstone inom den del av branchen som ägnar en tanke på kvalitetsfilm och den profilen har ju Triangelfilm.

Man undrar varför inte fler biografer utrustas med möjlighet att visa DV. Digitalvideo. Det är ingen affär för de stora kedjorna eller för de stora distributörerna men det borde vara en affär för dem som gärna vill jobba med film på ett mindre kapitalkrävande sätt. Det finns ju nu faktiskt möjlighet att göra spelfilm med små mycket billiga dv-kameror. Och än större blir möjligheten när HD-formatet får ett par år på nacken. Här finns möjligheter för den som vill att göra långfilm utan att vara beroende av dem som sitter på fondpengarna. Låt tusen blommor blomma. Och ur det kommer med största säkerhet en vitalare film att uppstå.

 



 

20 november 2004

Vi har sökt förhandsstöd för filmen Störst av allt hos båda filmkonsulenterna på SFI Marianne Ahrne och Per Nielsen. Båda har avslagit  ansökan. Nu finns en färdig arbetskopia att titta på och vi vill att Per Nielsen skall göra detta och grunda sin bedömning på filmen i stället för ett inaktuellt manus. Han har svarat att den vill han inte titta på. Man kan undra !  Det handlar om hur det svenska filmstödet fungerar , eller inte fungerar. Det verkar vara tid för en offentlig diskussion om detta.   

 

25 augusti 2004

Vad sägs om att SF kommer attt köpa upp Sandrews? Den sistnämnda biografkedjan har ju ändå en något (säger något) seriösare profil vad gäller filmrepertoaren. Det kanske inte sägs någonting. Det mesta som sker anar vi ju sällan konsekvenserna av. Jag kan säga att möjligheten som redan förut var minimal , för svenska "independentfilmer" blir ännu mindre. Likformigheten kommer att växa till sig. Och vem sörjer i detta land av skogsmän. Kulturskymning?

 

10 augusti 2004

Det finns säkert olika typer av regissörer. Jag kan inte tala för alla men jag redogör gärna för hur jag ser på den problematik som har att göra med samarbetet mellan regissör och övriga medverkande i en film. Och speciellt då regissörens arbete med skådespelaren. Jag har en ganska enkel princip som säger att om regissören har en bestämd uppfattning om vad han eller hon vill åstadkomma så är det skådespelarens uppgift att försöka gestalta detta så långt som möjligt med ledning av manus och vad regissören muntligen försöker ge uttryck för. Skådespelaren har inte ett självständigt jobb i detta fall och kan inte driva en "egen" linje. Jag vet att detta är en kontroversiell inställning men inte desto mindre är den nog sann. Man kan jämföra en regissör med en dirigent . Då står det ganska klart att alla instumenten i orkestern behöver uttrycka det som dirigenten vill ha om resultatet ska bli bra. Många skådespelare delar inte alls min inställning och det resulterar i långa meningsutbyten om hur saker ska lösas. Vad säger skådespelaren om detta?

 

 

4 juli 2004

Manusförfattaren Peter Birro har skrivit ett manus till SVT på Strindbergtemat. SVT har utsett en regissör, Richard Hobert , som Birro inte tror på. Han menar att han fått ett löfte av SVT att få bestämma regissören. Fallet sönderfaller i två delar. Ett löfte är ett löfte, oavsett om det ges av en bilhandlare eller av SVT. Och det ska givetvis hållas. Har man brutit löftet har man gjort fel och den bojkott som Birro uppmanar till mot projektet är motiverad. Har han inte fått något löfte, och enligt SVT har han inte det, då kommer saken i ett annat läge. En författare är en författare och oavsett om han skrivit manuset med sitt blod eller på datorn så är det ägaren till manuset som bestämmer hur och av vilken det ska göras såvida inget annat säges i kontraktet. Vill Birro försäkra sig om att hans manus blir som han har tänkt sig bör han överta regissörsfunktionen själv. Det som först måste klaras ut innan man kan ta ställning till protester och bojkotter är alltså:

Fanns det ett löfte?  

 



 

    
Apropå Helena Lindblads DN:artikel om vilka filmprojekt som fått stödpengar från SFI de senaste tolv åren

Vet du vad det är för likhet mellan Fellini och den svenska filmpolitiken? - Nä? - Den är död!
Jag gjorde min första långa spelfilm, MISSHANDLINGEN, 1969 för en total summa av 25.000 kronor.Den växte fram som ett naturligt behov hos en dokumentärfilmare i en miljö av fria teatergrupper (Narren) och billiga andrahandslägenheter. Där fanns mer kreativ energi och vilja än förmåga att hitta officiella vägar till stödpengar och andra förmåner. Den slant jag kunde sätta in hade jag under en tioårsperiod  gnetat ihop som dokumentärfilmare för TV. Samtliga både skådespelare och de två som utgjorde "teamet" fick sätta in sitt arbete i hopp om att filmen skulle ge utdelning. Med dagens terminologi skulle man kalla den en "dogma" - i kubik, trettio år innan begreppet myntades. Filmen blev i alla fall till utan något som helst stöd men med ett jävlaranamma som viktigaste resurs. När jag skulle hämta Guldbaggen (för  årets bästa film  och det årets högsta  utbetalda "kvalitetsbidrag" man fick ju sånt på den tiden)  mötte mig en alltid leende Harry Schein i backen upp till Filmhuset och frågade smått förvånad varför jag inte hade "hört av mig" till Filminstitutet i förväg och sökt stödpengar. Jag minns att jag inte ens hade ett bra svar på frågan! Så här i efterhand skulle ett relevant svar vara en bra hint för den som har ansvar för stödsystemets utformning.  Redan då upplevde en ung (begåvad får jag väl säga) filmare det svenska "stödsystemet" som en obehagligt sluten värld för en krets som man inte tillhörde. Vägen in i härligheten gick via kontakter eller mentorer  och pengar delades slentrianmässigt ut till dem som hade farten uppe och bäst tumme med systemet. 
     Den andra gången jag sökte stöd för en egen filmproduktion hade jag ett antal långfilmer och TV-filmer bakom mig. Jag bokade in tid hos den för tillfället sittande konsulenten , presenterade min idé och fick en lektion av den tjugo år yngre talföre mannen i vad han menade var saker och ting en filmare borde veta. Han bad mig gå hem och tänka över detta och jag bockade och gick därifrån. Samma projekt fick ett par år senare stöd av en annan mer visionär konsulent ( Kerstin Allroth)  med totalt 900.000 kronor. Det resulterade i den dokumentära långfilmen MIN MAMMA HADE FJORTON BARN, guldbagge för bästa dokumentärfilm det året och en mängd filmpriser världen över.
     Min senaste kontakt med detta "stödsystem" är ett besök hos nuvarande filmkonsulenten Marianne Ahrne. Det handlar om ett långfilmsmanus som jag tagit fram i samarbete med Sven Wollter som också ska göra huvudrollen, och författaren Stewe Claeson (senaste bok Rönndruvan glöder). Ett seriöst gäng får man väl säga. Vi har utvecklat manuset under ett års tid  fram till en första version som jag lämnat för läsning och nu bad om konsulentens åsikt om, kanske ett letter of intent om ett produktionsstöd, kanske ett mindre planeringsstöd för att kunna gå vidare med planeringen eller åtminstone ett utökat manusstöd utöver det vi redan fått. Det bidde ingenting! Konsulenten (som satt och kammade sin långhåriga knähund under samtalet) kunde inte lämna några besked annat än att hon lovat bort alla sina pengar och sen sist vi sågs (tre dagar innan) hade hon blivit tvungen ge tre miljoner till en annan regissör som var i stort behov av pengar( vilken hör inte hit).  Så här i efterhand har jag funderat över varför jag inte blev förbannad på pudeln åtminstone som snodde konsulentens hela empati! Efter överläggningar med Sven Wollter kom jag fram till att en pudelmänniska ska inte få stoppa vårt  filmprojekt. Sven och jag tar ett privat lån och gör filmen på kreativ glöd och jävlaranamma som i vår ungdom! Sämre stöd än så kan man ju ha! Premiär oktober 2005 . I annat fall har Sven och jag lovat skänka våra sammanlagt fyra guldbaggar till Myrorna.
Lars-Lennart Forsberg

 


Last Modified 12/12/06 6:54 AM

Hide Tools