Misshandlingen

Sjuttiotalets kultfilm Guldbagge för bästa film 1970   Pressbilder

Kort beskrivning: Den unge diversearbetaren och socialisten Knut Nilsen råkar i delo med rättvisan. Han provocerar ägaren till en Jaguar lyxbil genom att påstå att det är hans bil eftersom det är en produkt av arbetarklassens arbete. Jaguarägaren är inte överens med Knut om detta varför Knut slår honom på käften. Vid polisförhöret misstänker kommissarien att inte allt står rätt till med Knut eftersom han fortfarande hävdar att det är han som har rätt till bilen och nu börjar en rad av åtgärder och förhör av personundersökare, psykologer , psykiatrer och myndighetspersoner som leder till att Knut nerdrogad hamnar som ett vårdpaket bakom pansarglas på en sluten psykiatrisk avdelning.

Utdrag ur Carl Henrik Svenstedts artikel om Misshandlingen 25 år senare:

Filmen var inte bara uttrycket för en tid och ett öde i tiden, den var också enastående bra.-- Forsberg var heller ingen nykomling. Han hade filmat och fotograferat i åtskilliga år, i mindre format.--- Han handskades ogenerat med skådisar och amatörer. Hans kameraföring kom ur den bästa av de franska och engelska vågorna. Det kunde ha varit den unge Ken Loach från Kes- falken och Cathy, kom hem! Realism och engagemang. Eller nykomlingen Ettore Scola i Trevico-Torino. Vänster, humor och hetta.--- Forsberg gick spikrakt in i 60-talets inre brännpunkt: samhälletsförsök att dårförklara människors drömmar. Han iscensatte helt enkelt ett av de otäckaste aktstycken som svenskt offentligt tänkande producerat: 1968år "Förslag angående vårdorganisationer för sociopater". I det stod att läsa: "En sociopat har kortsiktiga perspektiv, är latent och manifest samhällsfarlig och har benägenhet för impulsiva och oöverlagda handlingar, samt lider brist på spontan arbetsglädje."--- Jag vågar nog påstå att Misshandlingen drog ett löjets och föraktets skimmer över utredningen och bidrog till att den försvann i tysthet. Detta om filmpåverkan.--- Forsberg hanterade sprängstoffet på ett ypperligt sätt. Filmens Knut ger sig helt enkelt på en direktör uppe på Fjällgatan i Stockholm för att ta hans Jaguar eftersom den i själva verket är min d v s producerad av arbetarklassen. När kapitalisten och hans brud inte köper resonemanget får denne en propp. Polis ingriper och med ens hamnar Knut i rättsmaskineriets skoningslösa kvarn. Hans vitalitet och hans motståndskraft mals handgripligen ner tills han slutligen är ett ylande paket i tvångströja. Ingen har bättre än Lasse Forsberg skildrat den processen, i en kedja av dramatiska och dokumentärt precisa scener. Budskapet är glasklart: Mellan dig och dårhuset finns bara en vägg av papper, en rad i ett protokoll, ett blad i en utredning. Misshandlingen var "60-talets bästa debattfilm, en klassiker" skrev Macke Nilsson i Aftonbladet. Den skilde sig från det mesta i omgivningen "genom en aggressiv snabbhet som var välgörande i den trögrörliga svenska filmen" skrev jag för snart 25 år sen. Nu skriver jag det här kalenderbladet ur minnet utan att kunna verifiera intrycken från då. Men jag är inte orolig. Mellan 1969 års paranoida och 1994 års schizofrena svenska samhälle kommer den här filmen att slå en stark och vacker ljusbåge. CARL HENRIK SVENSTEDT Författare och filmare

Filmen har visats på internationella filmfestivaler t ex Cannes, Semaine de la Critique och New York 1971     Roller: Team: Knut Nilsen Knut Pettersen Björn Björn Granath Berit Berit Persson Direktör Hedqvist Björn Canvert Poliskommisarien Yngve Bjernstad Personundersökaren Staffan Seth Stig Stig Billberg Psykiatern Tom Fahlén Flickan över gården Barbro Printz-Bäcklung Författaren Hans Hellberg Psykologen Anita Rune Läkaren Anders Edfeldt Mentalsköterskan Monica Mörlid Foto, klippning, regi och produktion: Lars-Lennart (Lasse) Forsberg Ljud: Björn Hallberg, Johan Classon Inspelningsledare: Thomas Danielsson Konsulter: Dr Tom Fahlén, dr Maj Hultén, dr Jan Rahmström, jur kand. Staffan Seth. Musik: International Harvester (Kristallen den fina) Filmen är inspelad på 16 mm S/V och uppblåst till 35 mm Distribution: Filminstitutet har en kopia. Filmen finns dessutom på DVD.

 Knut Pettersen avled den 14 april 2005 på ett pensionatsrum i Berlin. Dödsorsaken var för stort hjärta. Jag skrev några minnesord i DN som kan läsas nedan.

Knut Pettersen

Agitator, författare och skådespelare i nu nämnd ordning.

     Knut Pettersen är död. Han föddes 1 december 1937 i Fyresdal, Telemark och dog den 14 april 2005  i Berlin. Hans närmsta anhöriga är barnen Håkon Formo, Rannveig Formo, Åse Formo och deras mamma Tone Formo.

Han har kallats ”ett salt i den svenska sextiotalsvänstern”. Jag skulle vilja säga en tornado.

Jag får fortfarande då och då frågan, vart tog han vägen, han syntes ju överallt på stan då... slutet av sextiotalet och några år i början av sjuttio. Jag vet inte brukar jag svara. Jag tror han stack till Norge igen. Han var ju norrman. Han försvann liksom, som en metafor, in i åttiotalet (som hela vänstergenerationen)

     Jag fick brev eller kort nån gång... han frågade om det blev några pengar på filmen.

     Filmen jag pratar om är Misshandlingen , min första spelfilm. Knut dök upp nån vecka efter filminspelningens början och frågade om han fick vara med. Tja, det ska handla om en sociopat så du kanske platsar sa jag. Vi testade med en  improviserad  scen mot filmens tänkta huvudskådespelare Björn Granath. Framför en världskarta drog han snabbt det tänkbara scenariot för utgången av kampen mellan det kommunistiska hoppet Sovjet och den kapitalistiska utsugaren USA. Det slog lock för öronen på de flesta närvarande inklusive mig som regissör. Han platsade alltså perfekt. Inte bara det. Han tog över hela filmen.

      Det blev huvudrollen . Det blev guldbagge för bästa film, inbjudan till New York Film festival och  Cannes, Semaine de la Critique. Knut var med där nere också. Hängde med på smokingtillställningarna i sin sjömanskavaj. Slog sig i slang med Schein och grabbarna. Han var inte speciellt tillbakadragen och inte rädd för noblessen. 

     Jag fick andra brev också, han ville göra film av  en bok han skrivit. Men jag vågade uppriktigt sagt inte. Jag vågade inte en gång till utsätta mig för denna naturkraft som man ibland fick huka sig  för. Ett vildvuxet geni. Naturbegåvning. Han kom enligt uppgift in på Statens teaterskola i Oslo vid första försöket utan att ha satt sin fot i en teater och med bara sju års folkskola som grund.

     Efter succén med Misshandlingen  försvann han alltså från min horisont. Gjorde senare ett par tv-roller och en av hans romaner ”Patienterna” filmatiserade han tillsammans med regissören Lars Molin 1985. Han skrev böcker (Psykopaten 1971, Uppfinningen 1978, Patienterna 1979) som refuserades i Norge men gavs ut i Sverige. Inte förrän en bit in på åttiotalet fick han chansen på hemmaplan. Kannibalene gavs ut i Norge 1984  och Syndebukken 1986. 

     Av någon anledning så blev det sen inget mer utgivet. Muren revs ju, och det sovjetiska hoppet rann ut i sanden  Knuts världsbild borde ha krakelerat. Även om jag inte läst hans senaste böcker låter titlarna en ana att han stog fast vid sin övertygelse om hur rättvisa skulle skipas på jorden. För den saken kommer man inte ifrån att Knut agiterade utifrån ett stort engagemang för de fattiga och svaga i samhället .

     Hur Knut kunde handskas med det förändrade världspolitiska scenariot, det stora socialistiska experimentets slutliga fiasko,  fick jag aldrig veta. Inte enbart för att jag slarvat med kontakten med honom. Han dog  den 14 april i år på ett pensionatsrum i Berlin. Efter obduktion konstaterades att han dog pga för stort hjärta.

     Knut Pettersen hittade lösningar på människans villkor i en tid som inte längre gäller . Men, åtminstone  jag, känner efter meddelandet om hans död , att han återvänt till mig med ett  budskap som står över tiden: det stora hjärtats!

                                                                                                                               Lars-Lennart Forsberg