Blog

111006

SVT:s Kunskapskanalen har en dokumentärfilmserie indelad i decennier. Jag fick av någon anledning representera 60-talet även om mina bästa filmer kommit långt senare men OK. Det var rätt kul att se filmen Reklamfolk som ingick i en serie jag kallade Yrkesfolk, gjord kring 1968. Filmerna från den tiden har ju fått ett ytterligare värde när man ser dem med den distans som tiden ger. Reklamfolk handlar om jobbet på reklambyrån Lintas beläget i en av de fem höghusen i Stockholms city. Jag har själv inte sett filmen på över fyrtio år. Det som slog en var att folk rökte som borstbindare, hela tiden! Och folk var klädda i slips! Med bra filmer är det som med bra viner. De blir egentligen bara bättre med åren.

110616

Utställningen på Kulturhuset på temat Stig Claesson "Slas" pågår som bäst och kommer att pågå till den 11 september. Förutom en del stillbilder och material från vårat mångåriga samarbete, det började faktiskt redan 1965 med filmen "Har du någonsin varit åt dessa trakter", så visas två av våra dokumentärer i sin helhet, Ungdomens järnväg, som ingår i en serie på fyra filmer vi gjorde om Jugoslavien 1968 och Hur avlångt är egentligen detta land, från början av sjuttiotalet. Den senare är gjord i färg även om färgerna har bleknat ganska väsentligt sen dess. Det har ju faktiskt gått fyrtio år sen vi gjorde vår resa genom Sverige. Men det är fantastiskt vad man kan göra digitalt åt gamla färgfilmer. Materialet med Claesson målande Tage Erlander är också färg från 1969, det har restaurerats till näst intill sina orginalfärger. Den kan man också se på en TV-skärm i ett hörn. Gå dit och kolla, det är värt ett besök!

110505

     Jag är P2-lyssnare. Det innebär att jag tröttnat på att höra P1-kanalen i Sveriges Radio. Det är naturligtvis inget fel att rapportera nyheter och andra rapporter om hur det står till i världen. Men jag har börjat uppleva det som ett perpetum mobile. Har man ambitionen att förmedla till lyssnarna allt skit som händer i världen så blir det mycket skit och det är ett understatement. Det blir skit hela tiden. Av alla kategorier. Naturkatastrofer, politiska katastrofer, mänskliga katastrofer helt enkelt katastrofer, varje dag, varje timme, varje sekund. Hur mycket av stora världen skall ha en kanal direkt in i min lilla värld? Det är den frågan jag ställt mig under en tid. Jag vet nu om hur det ser ut i världen. Jag kan inte likt en nutida Jesus ta all världens synder på mina axlar. Det är dessutom inte vare sig förvånande eller intressant det som händer. Det är förutsägbart, för det mesta. Jag tycker mig ha förstått orsaker och samband på ett generellt plan. Jag stänger därför av den dagliga dosen av katastrofer och dilemman och inriktar mig på en mer existentiell vinkling av tillvaron.

    Det finns en inbyggd konflikt i mänskligheten sett i stort. Den beror på att olika områden på jorden har utvecklats i olika riktningar. Somliga har kanske inte alls utvecklats på hundratals år. Det betyder att vi har olika värderingsgrunder som ofta kommer i konflikt med varandra. Den sekulära kulturen i västvärlden kontra den religiösa , i min mening rent medeltida, kulturen i öst står mycket långt från varandra. Det leder till konflikter. Speciellt i våra dagar har ju detta aktualiserats genom den stora folkvandringen från dessa medeltida kulturer till väst, läs Europa. Och genom den ekonomiska globaliseringen. Olika värdesystem med gemensamma ekonomiska intressen tvingas närma sig varandra och försöka hitta lösningar att leva tillsammans. Det lyckas inte alltid. Det är dessa konflikter vi ser, hör och läser om dagligen. Skribenter och nyhetsmänniskor har mycket kort perspektiv på detta. Man upplever sällan att händelser och förlopp sätts in i det större sammanhang som jag nu pratar om. Vi står med näsan i skiten och har därför svårt att se de större linjerna i förloppet. Då och då kommer naturligtvis en större sättning i den politiska jordskorpan. Det blir en politisk jordbävning följd av diverse andra katastrofer. 11 september är exempel på en sådan. Och all eruption behöver ju inte vara negativ. När Frankrike och Tyskland efter andra världskriget bildade Kol - och stålunionen var det början till en fundamental förändring  i världen. Europas stater började förenas och nya krig mellan Europas stater blev en mycket svårtänkt tanke.

    Det räcker med att ha de stora linjerna någorlunda klart för sig så kan man i stället vrida över till P2 och lyssna på musik. På förmiddan alltså. Sen pratas det bara språk som jag inte förstår i Sveriges Radio.

110410

Häromdagen hade vi ett första konstituerande möte och bildade föreningen ForumÖrum, på internetspråk blir det alltså www.forumorum.se. Vi har fått ihop en kompetent styrelse som säkert kommer att få igång en hel del verksamhet när föreningen är sjösatt och riggad för att ta ett uttryck från sjön. Egentligen började det så att jag inte ville gå här och glo på en nerlagd lagård och ett gammalt svinhus. Jag renoverade längorna och då måste man ju fylla lokalerna med något, vilket jag alltså gör på detta sätt. Odalmännen runt omkring har börjat plöja och harva det som ska plöjas och harvas, sen kommer de att så och skörda och plöja och harva det som ska plöjas och harvas igen. I evighet. Åtminstone mätt med vårt mänskliga tidsbegrepp. Det ger bönderna en känsla av välbefinnande naturligtvis och de tjänar pengar, inte minst från EU-bidrag. Och vi får mat att äta. Men detta vegeterande fyller åtminstone inte för min del ut behovet att finna något meningsfullt i tillvaron. Jag blir raspig av denna rundgång, detta stillastående. Det kanske var därför ForumÖrum kom till. Vi får väl se. Gå in på länken och kolla får du veta lite mer.

110330

Kulturhuset i Stockholm skall som jag tidigare berättat i sommar ha en stor utställning på temat Stig Claesson även kallad Slas. Och jag ställer upp med en hel del material till denna. Bl a visste jag att jag på sextiotalet filmat Stig målande dåvarande statsministern Tage Erlander. Jag visste inte om jag hade detta material kvar. Av den anledningen körde jag upp till det avlägset placerade Filmarkivet i Grängesberg, där jag för sex år sedan deponerade några flyttlådor med film från den här tiden. Arkivet som tidigare löd under Filminstitutet sorterar nu under Kungliga Biblioteket vilket ju låter förtroendeingivande. Jag reste alltså dit och fick upp filmburkarna som låg ungefär på samma sätt som jag en gång lämnat dem. Med den skillnaden att en antal plåtburkar hade rostat så jag fick bända upp dem med stämjärn. Nåväl, bland detta material hittade jag emellertid burken med filmen på Tage Erlander och dessutom en rulle där Claesson målar den framstående journalisten Marianne Höök som ett halvår efter att hon blev avporträtterad av Claesson tog sitt liv. Filmrullarna har åldrats och tappat en hel del av färgen men så har det ju också gått mer än fyrtio år sen jag filmade detta evenemang. Tager Erlander, landsfadern, sitter och småpratar med Stig som svarar rätt fåordigt koncentrerad på måleriet som han är. Ett scoop på Kulturhuset i sommar!l

110315

Jag har genom åren sett till att jag har gott om lådor att lägga saker och ting i. Jag har inte haft något bra system för detta  men det har utvecklats en rutin att i den lådan lägger jag det och i den lådan lägger jag det. Sen har det fått ligga där och varje gång jag upptäckt att det ligger där har jag tänkt att någon gång ska jag rensa upp där men det får ligga där så länge. Nu har jag börjat rensa i de gamla IKEA-hurtsarna från sextiotalet. Jag kom till den andra lådan innan det tog stopp. Den innehöll kassettband av den typ som inte längre förekommer och som man spelar upp i den typ av kassettbandspelare som inte heller finns kvar i alla fall inte till vardagsbruk. Banden var från sjuttiotalets början och fram till 1980. Som tur är har jag en (o)vana att skriva på datum på det mesta jag lägger undan och på dessa kassetter hade jag skrivit upp både datum och innehåll. På ett par kassetter hade jag antecknat Morsan 14/2 1970. Hon dog 1977, åttio år gammal. Jag visste att jag hade banden men jag har sen hon dog aldrig velat lyssna på dem. Anledningen till det vet jag inte  men det kändes helt enkelt fel att höra hennes röst, hon var ju död. Men i kväll satte jag in bandet med morsan i den kassettbandspelare som finns i en gammal radio jag köpte för ett tag sen på Myrorna. Plötsligt hörde jag hennes röst. Svårt att förklara känslan. Den röst som jag en gång som nyfödd präglades på, jag har hört att spädbarn intuitivt känner igen sina mödrars doft och röst, den rösten hörde jag nu och det var som hade jag svepts med in i en tidstunnel, en tidsmaskin som kastat mig tillbaka fyrtio år i tiden. "Men Lasse! Kommer du! Vad roligt! Lasse, Lasse!!" Ingenting kommer att vara sig likt hädanefter. Jag hör en kvinna , yngre än jag är nu, som blir så otroligt glad för att jag dyker upp. Hennes röst kunde vara arton, tjugofem eller fyrtiofem år. Någonting händer med mig, något som skulle ta alltför stor plats att förklara här och förresten skulle jag inte kunna. Jag kanske kan återkomma till detta när jag själv vet vad som hände.

110309

Omvandlingen av det gamla stallet och svinahuset här på gården börjar bli klar. Återstår lite teknisk utrustning och att fixa till exteriören. Det är ju så att börjar man renovera något så upptäcker man att det som tidigare såg någorlunda hyfsat ut i jämförelse med det nyrestaurerade ser för jävligt ut. Alltså måste man fortsätta. De gamla logdörrarna med den flagnande färgen smalt tidigare fint in i miljön, de sedan decennier tillbaks kalkade väggarna hade också en speciell charm men nu framstår detta som i stort behov av att bli åtgärdat. Vilket det skall bli. Frågan är bara hur mycket jag egentligen vill engagera mig i detta. Det finns åtskilligt annat som kräver min tid. Sådant som är av mer subtil kreativ art. Eller är det det? Själv har jag ibland drabbats av tveksamhet för att inte säga en stressartad otillfredsställelse  när jag tycker jag skjuter undan det jag borde göra till förmån för det jag tycker är kul att göra. Som att snickra en ny dörr, eller sätta upp tavellist eller... allt möjligt praktiskt. Jag har t ex länge skjutit på att försöka få min senaste dokumentär, porträttet på Curt Asker, sålt till någon tevekanal. SVT har nobbat med hänvisning till att filmens längd inte stämmer in på deras format. K-special ska ha 55 minuters filmer. Den har blivit liggande. Men eftersom Curt Asker som konstnär är välkänd även i Frankrike så har jag haft den franska kanalen Arte i huvet. Jag har haft idén i huvet. Men inte gjort någonting åt det. Det har blivit som grus i dojjan. Så småningom blir det något som ligger och skaver. Så småningom kan jag inte ta mig för något annat utan att jag känner av att det skaver. Tills jag igår tog mig för att kolla upp på Artes hemsida, deras adress. Skrev ett brev på engelska och presenterade kort filmen, bifogade en DVD och skickade iväg. Vilken lättnad! Varför har jag gått här ett halvår utan att få detta gjort? Vet inte. Men nu är det gjort och det känns mycket bättre. Och den nya hemsidan är fixad! Per hjälpte mig idag med den, www.forumorum.se, heter den. Den ska bara fyllas med innehåll. Den har jag också skjutit på i flera månader, allt pga detta praktiska som jag tyckt vara kul att hålla på med. Kan det ha varit en flykt? Kommer att tänka på den där killen i Steinbecks En underbar torsdag, han som byggde på sin båt, och han byggde och byggde och fortsatte att bygga men han var skräckslagen för att den skulle bli klar. För han gillade inte havet! Teatern börjar bli klar. Jag är väl inte direkt skräckslagen men jag undrar lite... hur går jag vidare...?

110130 Söndag

     Kulturhuset i Stockholm ska göra en stor Slas-utställning till sommaren.  Av den anledningen har utställningsansvariga bett mig bidra med material på temat. Och jag har ju en hel del sådant efter att ha jobbat med honom sen 1965 då vårt samarbete började med filmen ?Har du någonsin varit åt dessa trakter?.

     Hittills har mitt "arkiv" bestått av oorganiserade flyttlådor som ställts undan på vindar och förråd genom åren. Utställningen har gett mig anledning att göra en mer systematisk uppställning . Inköpte alltså häromdagen arkivlådor en masse på IKEA. Rotade fram ett lätt fuktskadat material och började sortera och lista. Svårigheten är att inte fastna i en nostalgitripp ,fyrtiofem år? jösses!  Gamla lätt gulnade fotografier , maskinskrivna brev  (och då menar jag den där sortens skrivmaskiner som knattrade och lät och som förmodligen ingen under trettio har kommit i kontakt med annat än möjligen på Tekniska Muséet) såg åter dagens ljus. En lätt vemodig känsla och en fundering om man inte ska överlåta åt eventuellt intresserade barnbarn att syssla med detta.   

110121

Av någon anledning vaknar jag flera gånger på natten. Det började för några dar sen när Agnes, min yngsta dotter åkt in till BB på Södersjukhuset för det var "dags". Det var då jag började vakna på nätterna. Varför vet jag inte. Barnet verkade rätt så tveksamt om det ville göra entré till denna världen. Därför gick det en natt till med dålig sömn. Efter två dygns tvekande ringde barnets blivande mormor klockan halvfem på morgonen och meddelade att det blir kejsarsnitt.Två timmar senare ringde hon igen och sa: "En pojke!" Det är därför jag sitter här i min etta i Mariehäll och skriver detta klockan fem på morgonen. Jag har flugit upp från Skåne för att hälsa på grabben. Sätter mig vid datorn och går in på nätet och kollar. Det är ett märkligt fenomen detta som kallas "socialt medium" tror jag. Det är ju socialt men samtidigt anar jag bakom det en manipulativ någonting som ser det som ett affärsföretag. Men allt styrs ju av pengar här i världen så varför inte även vårt behov av gemenskap. I vilket fall - jag sitter här framför datorn och eftersom du tagit initiativ till att höra av dig så gör jag det också. Jag får en anledning att skriva och det är lättare att skriva till någon än bara rätt ut i tomma intet. Min situation är att jag skrivit mig på min gård i Örum, jag har skaffat en liten lägenhet i Stockholm och jag håller på att bygga en teater i stallängan och svinhuset. Teater och galleri och möjlighet till aktiviteter som man vill. Varför är jag inte riktigt klar över. Mest kanske för att skulle jag bo där ville jag inte vara omgiven av några spöklikt tomma uthus som vittnar om en förgången numera nerlagd aktivitet. Det kändes inte speciellt inspirerande. Ett tillhåll för spindlar och kryp av allehanda slag. Spindelnäten hänger som svajande  stalaktiter ner från de för hundra år sedan kalkade takbjälkarna. Nu är dom avborstade och inoljade och ingår som ett om sin förhistoria påminnande element i den nyputsade interiören. Det börjar bli klart. Men det är ju så att börjar man renovera så framstår den orenoverade delen ännu mer orenoverad . Vilket betyder att exteriören också måste åtgärdas. Speciellt logtaket. Kommer jag att lägga om eftersom yrsnön letade sig in och la sig som en snödriva på det före detta svinahusets tak, hotade att som smältvatten rinna ner i den nya isoleringen av det som numera är backstage. Hitta ett bättre namn men backstage säger ju vad det handlar om. Sminkloge och gästloge och kök och duschrum. Helt enkelt ett backstage. Men nu vaknar jag alltså mitt i natten igen. Inte bara för att jag måste upp och slå en drill som gubbar brukar. Den egentliga anledningen vet jag inget om. Kan det vara att jag blivit morfar igen. Jag går upp och klär mig. Duschar gör jag senare. Sätter mig och skriver först till dig eftersom det känns lättare att skriva till någon som jag sa och sen fortsätter jag skriva  rent mina anteckningar ur livet. Har kommit till1969. Det är ett sisyfosjobb.

Nyårsdagen 2011

    Per Oscarsson är död. Borta, spårlöst. Typiskt honom. Han gillade att provocera och det är provocerande för de kvarvarande att göra en sådan sorti. Totalt och spårlöst försvinna.   

   Somliga  dödsbud har en förmåga att etsa sig in i bildminnet mer definitivt än andra. Min syster Rut meddelade i telefon att Sven, en av mina bröder, fem år äldre än jag, hade dött. En människa jag vuxit upp med som jag trodde tillhörde den en gång för alla giltiga tillvaron fanns inte mer. Jag minns fortfarande klangen av hennes röst i telefonen. Jag minns ljuset i rummet och den stora fyrkantiga telefonen på väggen. En tidig chockartad upplevelse av tillvarons bräcklighet. Jag minns att jag genom väggen i min första egna lägenhet hörde en nyhetsuppläsare på radion meddela att president Kennedy hade skjutits.  Jag minns brevlådan i Bromma vid vägkanten en söndagsmorgon ( eller om det var lördag) där jag hämtade tidningen med stor rubrik på första sidan PALME MÖRDAD, eller om det var SKJUTEN. Man har svårt att till vardags inse hur skör ens "verklighet" är. Just därför  blir chocken så stark när tillvaron som man trodde den ser ut brister .

     Per Oscarsson fanns där som en trygg och viktig del av min föreställning om tillvaron. Jag har jobbat med honom flera gånger. Han fanns som en självklarhet som min bror, som president Kennedy, som Palme. Vad är ett "jag" egentligen, den jagupplevelse som varje individ bär på , diffust lokaliserad någonstans i det vi uppfattar som den egna kroppen. Jaget är som hålet i brödkakan, ingenting egentligen, om man tar bort brödet runt omkring. Och brödet runt omkring det är alla andra, allt vi minns av andra, allt vi uppfattar runt omkring oss med hjälp av våra sinnesfunktioner. Och när en viktig bit av det som definierar oss själva plötsligt försvinner, då försvinner en del av oss själva.

     Nyårsdagen 2011 , den dag då man skriver in namnet i sin nya kalender, ser framåt  och planerar sitt kommande år, får jag veta att en del av min tillvaro inte längre finns. Spårlöst borta. Det är provocerande.

101215

Jag känner mig lycklig och kör genom ett mycket vackert snölandskap och av någon anledning kommer jag att tänka på en målning av den holländske målaren Pieter Bruegel den äldre. Ett vinterlandskap i Flandern på femtonhundratalet. Till tonerna av  Johan Friedrich Händels Allegro och Andante ur Watermusic på P2 kör jag på den nu välplogade Fröslövsvägen och jag känner den där euforiska lyckokänslan som man ibland kan uppleva när man varit med om något läskigt och nu tycker sig ha livet under kontroll ? igen. Jag har just lämnat tillbaks en bygglift jag hyrt på  44-ans bygg i Glemminge.

Vintern kom i år plötsligt och mycket tidigt för att vara här i Skåne. Konsekvenserna blev därefter. Snön yrde in genom logtaket och la sig som ett vitt täcke över det pågående arbetet att förvandla svinhuset i den delen av loglängan till backstage. Detta var helt ångestskapande. Jag har lagt ner åtskilliga pengar på detta bygge som nu höll på att bli förstört. Jag behöver inte gå in på några byggnadstekniska detaljer, inte heller varför ett backstage.  Poängen är att jag blev deprimerad av att se den finfördelade snön sakta dala ner från taknocken och lägga sig som ett blött täcke över den nylagda isoleringen. Jag pratade med min främsta rådgivare vad gäller ombyggnad av svinhus, Göran på 44-ans bygghandel, hur gör man? Jag vaknade på natten, kallsvettig och jag måste i drömmen ha funderat på hur jag skulle klara mitt bygge. Tankarna malde. Vilken jävla vinter. Och så tidigt. Och båten ligger kvar i sjön. Snart vattenfylld. (Dagen innan hade jag varit där för att ösa den men vågade inte gå ombord för all is på däcket.) Men nu gällde det att i första hand rädda mitt backstage.

Jag tog det som min huvudsakliga syssla att innan jag tar något annat för mig måste jag göra något åt eländet. Jag hade redan lagt en presenning på innertaket för att skydda isoleringen. Men snön rann ju bara ner på alla håll och kanter. Jag måste lägga en presenning över själva taknocken så att yrsnön inte kommer in genom springorna. Det var då det började kan man väl säga. Ja, själva eländet och ångesten hade ju börjat i och med snöovädret startade för en vecka sen men det som började var att jag försökte göra något åt det. Om inte annat så för att dämpa min ångest. Har man gjort allt som står i ens makt och det ändå går åt helvete så mår man ändå lite bättre. Jag gjorde vad jag kunde. Det är ångestdämpande. Hade jag i förväg vetat vad de tre närmaste dygnen skulle innebära hade jag nog ändå gått och lagt mig och i tankarna skrivit av både båt och husrenovering som mycket osäkra fodringar.  Och jag hade faktiskt emellanåt också tänkt i de banorna. Varför ska man låta sig påverkas av timliga ting. En båt för tjugotusen ska inte få förstöra mitt liv. Huvudsaken är att man är frisk.  Till saken.

När jag nu alltså kör hem från 44-ans Bygghandel och känner mig lycklig skiner solen. För några dagar sen fastnade jag i byggliften jag hyrt på 44-an. Byggliften måste jag ha för att kunna lägga på pressen på taknocken. Ringde alltså min byggnadsrådgivare Göran på 44-an och frågade om jag kunde få hyra deras bygglift. Den är insnöad och nerisad, sa Göran. Som pålitlig kund (jag kan inte längre hålla reda på hur mycket pengar jag spenderat på 44-an) sa han naturligtvis inte direkt nej utan att jag ska se vad jag kan göra. Jaha, tänkte jag. Lite snö kan väl inte vara något att gnälla för. Men skåningar och snö, ja, jag räknade helt enkelt inte med någon bygglift den dagen. Mitt bygge fick väl förfalla? Efter två timmar ringde han och meddelade att de hade nu hackat fram liften ur is och snödrivor. Kom hit så ska jag visa hur den fungerar.

Han visade hur den fungerar och den fungerade även om den gick något trögt och tvekande och jag släpade hem den. För att göra en lång historia kort så dan därpå satt jag fast tolv meter upp i luften. Det hade kunnat vara värre för jag hade ännu inte utnyttjat liftens fulla kapacitet på femton meter. Men tolv meter upp i isande blåst och yrsnö i det österlenska öppna landskapet, utan långkalsingar,  räcker för att ge urinträngningar. Jag ringde 112. Första gången.  Försökte förklara anledningen till min nödsituation och kvinnan som lyssnade till mitt nödrop verkade mycket deltagande. Är du ensam frågade hon. Nja, sa jag, jag känner mig ensam här uppe. Vi skickar en stegbil från Ystad sa hon. Finns det kvinnliga brandsoldater, sa jag. Hurså, sa hon. Jag skulle vilja bli räddad av en kvinnlig lite vårdande typ, sa jag. Vi skickar en stegbil, sa hon med neutral röst och jag sa tack för det. Sen ringde jag Per i Glemminge som hyrt ut liften.

 Göran var ju ledig eftersom det var lördag och eftersom det var lördag var Per i Glemminge  inne i Tomelilla och handlade julklappar med barn och blomma så han lät inte alls speciellt intresserad av att komma till undsättning. Det har väl gått en propp sa han. Nej, det har vi kollat, sa jag. Efter en stund insåg han nog att det skulle kunna ge  44-ans dåligt rykte om liften han hyrt ut åsamkat att en äldre man, ja, jag räknar mig dit, frusit ihjäl bara några kilometer från räddningen. Så han kommer. Fixar brottet på en kabel och just när liften är på väg ner kommer stegbilen från Ystad.

Jag trodde brandsoldaterna skulle bli irriterade men inte. Och det var ju inte mitt fel heller. Dagen därpå tilltog snöyran. Här nere på österlen snöar det på tvären för det mesta. Vinden driver upp stora drivor över vägarna som ibland försvinner helt i snöyran. Allt blir vitt och om det inte finns några röda pinnar på vägkanterna så ser man absolut ingenting av vägen. Det fanns inga röda pinnar och jag såg alltså ingenting av vägen. Nu frågar man sig naturligtvis varför jag inte vände. Det går inte att vända när det inte finns någon väg. Åter igen denna upplevelse av en obeveklig natur. Jag försökte memorera hur vägen gick eftersom jag kört den fram och tillbaks flera hundra gånger. Men minnet svek. Strax utanför Fröslöv körde jag rakt in i det vita och fastnade med den tunga liften på släp och bilen stående en halv meter ovanför marken i packad snö. Utanför i det vita ven stormen som på kalfjället. Jag satt kvar  i bilen med motorn på. Bilrutorna immade igen. Det är ganska märkligt att i fullständigt hopplösa situationer så verkar upplevelsen av hopplöshet blockeras. Jag började inte gråta, jag blev inte stressad, mitt liv passerade inte revy framför mig. Saktmodigt satt jag inne i den varma bilen och funderade på hur länge bensinen skulle räcka. Inga andra normala människor ger sig ut i sådant väder så jag förstod att jag skulle få invänta det slutliga ödet i ensamhet. Då ringde jag 112. Andra gången.

Jag berättade att jag kört av vägen. Någon skadad, var den första frågan. Ingen skadad, sa jag, men jag står lite illa till. Jag blev kopplad till polisen. Vi skickar en bil sa kvinnan jag pratade med. Varför då frågade jag. Jag behöver en traktor. Men står du i vägen måste vi komma sa kvinnan. Jag står inte i vägen ljög jag fast jag visste faktiskt inte var jag stod. Jag ville bara inte ha dit polisen med tanke på att jag saknade varningstriangel i bilen och det hade blivit 800 kronor i böter. Dessutom hade det blivit ytterligare 800 kronor för att det inte fanns bromslyse på släpet och hur mycket det hade blivit för att det saknade registreringsplåt vet jag inte. Jag lyckade avstyra polisen. Då kom jag på att jag hade ett abonnemang på Falcks räddningstjänst. På rutan satt en liten lapp med telefonnumret. Jag ringde dit. Jodå, dom skulle komma och plocka upp mig och det skulle inte kosta någonting, inte ens en självrisk. Utmärkt, hann jag säga, innan jag kom mig för att fråga när kommer ni. Om sex- sju timmar sa Falck! Då får ni plocka upp mig i djupfryst tillstånd, sa jag. Det är helt vansinnigt just nu sa Falck. Bilarna ligger i klasar i drivorna. Det tar sex-sju timmar!

Jag ringde grannbonden som höll på att köra pellets. Nu för tiden är alla bönder utrustade med jättelika lastare och traktorerna har hjul stora som kvarnstenar. Detta var en söndag men här nere jobbar bönderna även på söndagar. Han förbarmade sig över mig och kom med sin stora lastare. Drog, efter några misslyckade försök, lastaren slirade på isen, upp både lift och dragbil på vägen och när han insåg att han inte kunde lämna mig där i snöstormen körde han före tillbaka hem. Det kostade femhundra kronor  och jag insåg naturligtvis direkt att jag sparat över tusen kronor genom att anlita honom. Dagen därpå, på måndagen, körde jag tillbaks liften genom ett soligt österlenskt vinterlandskap. Det var då den där euforiska känslan infann sig. Jag kände mig faktiskt lycklig. Av bara farten bestämde jag mig för att även rädda min blekingeeka från att bli vrak.  

Den är öppen och det har regnat och snöat en hel del senaste veckorna.  Den flöt men inte mycket mer. Jag tycker naturen verkar illvillig. Den gör allt för att jävlas med det vi människor har för oss. Sjunker inte båten så är skruvisen redo att ta den. Och jag ger mig fan på att det skulle bli skruvis här nere i Simrishamns småbåtshamn om jag lät båten ligga i över vintern. Tar jag upp båten blir det ingen is alls. Det är mycket sällan det blir is här nere. Men ingenting är omöjlig för naturen. I vilket fall , jag fick båten läns och snurran startade och jag gick ut för att gå till Skillinge och tas upp med Kents kran. Jag ringde honom och det var inga problem.

Det är bara 12 distansminuter till Skillinge och solen sken och vinden var loj och jag hade köpt en ny fliströja och vindtät teddyfodrad jacka av Susanne på 44-an.  Jag drog ner farten till någon knop,  kastade ut en pilk för att trolla lax. Det är för stunder som de här som man gör sig besväret att ha båt. Att sitta så här på havet i december månad är en sällsam upplevelse. Det blev visserligen ingen lax men i alla fall , något att berätta för barnbarnen och jag drog på igen till fem-sex knop.

Strax utanför Gislövshammar  tyckte jag plötsligt att motorn började tröttna. Den sänkte liksom varvtalet och sekunderna efteråt la den av helt och hållet. I den lätta vinden blev det tyst. Mycket tyst och visserligen hade jag inte fått någon fisk men jag kände mig ändå som Hemmingway i Den Gamle och Havet. Att ligga och driva i en femmetersbåt på öppna havet är inte direkt livsfarligt. Så länge vädret håller sig. Men vädret håller sig inte alltid. Speciellt inte om det upptäcker att det ligger en liten blekingeeka och driver i riktning mot reven utanför Gislövshammar.

Man  säger att naturen är hård men rättvis. Vadå rättvis? Jag får skylla mig själv, säger naturen eftersom jag inte kollade att jag hade tillräckligt med bensin i tanken. Naturen har väl ingen anledning att lägga sig i min vandel eller mina misstag, säger jag. Och det gör den inte heller. Naturen är hård och skiter i rättvisan totalt. Den är bara hård och omutlig. Nej, inte omutlig. Det kan bara människor vara. Naturen är indifferent. Det är vad vi människor måste räkna med. Vi får ta hand om oss själva. Värna om vårt om vi ska ha en dräglig tillvaro här på jorden. Vi svävar i ett kallt universum och har vi några kompisar ute i rymden så har naturen sett till att vi inte får kontakt. För fortare än ljuset kan ingenting färdas och när det är 100000 ljusår från ena till andra sidan av vår galax och 2000000 ljusår till vår granngalax Andromeda så är det inte så konstigt om vi känner oss lite ensamma, det är i vilket fall inte läge för att chatta med någon utomjording även om vi skulle vilja. Vi är nog utlämnade till en vare sig hård eller mjuk, rättvis eller orättvis natur. Det är våra villkor. Vill vi överleva så kommer det an på oss själva och jag förstår inte varför jag kommit in på detta. Kanske för att lite av den övergivenhetskänslan fick jag där ute på havet.

Från början satt jag helt lugn i båten, som aktierådgivare brukar säga. Jag ringde 112. Tredje gången. (På tre dygn) Kopplades till Sjöräddningen som skulle undersöka om det fanns en båt i Skillinge annars kommer en från Kivik. Sen var det bara att vänta medan jag långsamt drev mot reven utanför Hammaren. Jag slängde i en dragg med lång lina. En fiskebåt kom norrifrån med kurs mot Skillinge. Jag låg inte riktigt i färdriktningen men inte så långt ifrån. Jag vinkade med båda armarna. Den ändrade inte kursen utan fortsatt mot Skillinge.  

Jag ringde Kent på båtvarvet och sa att jag är soppatorsk, ligger någon distansminut utanför Gislövshammar. Driver en aning nordost. Det går en fiskebåt på kurs mot Skillinge men han verkar inte se mig. Kent som är barnfödd i Skillinge såg direkt vilken båt det var fråga om och ringde upp den. Jag såg att den ändrade kurs och gick rakt mot mig. När jag angjorde sliphamnen i Skillinge kom Sjöräddningen från Kivik i sin lilla rödgula räddningsbåt. Och precis som brandmännen ett par dagar innan höll de god min. Det tillhör nog jobbet att ibland komma för sent till räddningen. Antingen är den utsatte borta för alltid eller är han redan räddad. I mitt fall det senare. Som tur var.

9 oktober 2010

Apropå en artikel i Svenskan idag om fredspristagaren Liu Xiaobo med  rubriken Ord ses ännu som brott i Kina.

Kina har omkring 1300 miljoner innevånare. Av dessa är ca 92 % han-kineser. De övriga  utgör 55 olika minoriteter, drygt 100 miljoner människor, med klart avgränsade  kulturella, sociala och språkliga särdrag.  Det finns runt 60  miljoner människor som pratar över 150 minoritetsspråk och dessa språk tillhör åtta olika språkfamiljer.  Detta gigantiska folkhav utsattes för ett sextiotal år sedan för en av de största politiska omvälvningar historien sett. Folk mer eller mindre hjärntvättades och tvingades in i ett socialt och ekonomiskt experiment av enorma dimensioner som visade sig vara rena katastrofen. Det blev ekonomisk stagnation liksom i alla kommunistiska regimer.                        

Sovjetunionen brakade ihop över en natt, man införde ?demokrati? och de som redan satt vid dukat bord , nomenklaturan, roffade åt sig  det som fanns av potentiellt värde inom landet. Oligarkerna tog över, följd av ett maffialiknande skikt som nu styr landet.

Kina har gjort tvärtom. Man insåg att kommunismen ledde fel, insåg att det spelar ingen roll vad det är för färg på en katt bara den fångar råttor. Och så släppte man lös marknadskrafterna men behöll den politiska kontrollen med känt resultat. Kina tar snart över rollen som den största ekonomin i världen och har redan räddat USA från ekonomisk katastrof. Detta har skett till priset av att kineserna fortfarande leds av ett totalitärt styre, en i ekonomiskt hänseende upplyst diktatur. Jag är fullständigt övertygad om att hade man gått samma väg som Sovjetunionen så hade Kina idag varit i samma situation som Ryssland, I bästa fall.  Troligtvis hade det som idag är ett sammanhållet Kina fallit sönder i småbitar vilket, det säger all historisk erfarenhet, skulle lett till oöverskådliga stridigheter. Det räcker med att som ett miniatyrexempel av situationen, beakta vad som hände när Tito försvann och Jugoslavien upplöstes.

Det är enkelt för oss i vårt relativt välordnade Europa att döma ut den kinesiska vägen, för jag ser det som en väg, som har en klar och oundviklig riktning. Den kommer med tiden att leda till, om inte vår västerländska demokrati, så mot ett folkstyre av något slag som kineserna och även vi kommer att kunna acceptera. Men det kommer att ta tid. För övrigt finns det ord även i vår demokratiska värld som enligt lagens mening betraktas som brott, det kallas uppvigling.Maxstraff 4 år i Sverige.

13 september 2010

Häromdagen blåste det ostlig vind över Hanöbukten. Den lilla piren i Branteviks norra hamn blir ett lätt hinder för sjön. Den blåser över och fyller min öppna blekingeeka med vatten. Det är tydligen en sommarhamn. Och sommarens sista dag, igår, hissade jag segel och gick till en betydligt tryggare hamnplats i Simrishamn. Den kostar visserligen en slant per år men den förlänger samtidigt säsongen. Nu kan jag gå ut och pilka torsk de fina dagar som ändå inträffar mellan höststormarna. Detta om båtliv.

Med hösten kommer kraven. Man är väl programmerad sen barnsben. Sommarlovet slut, dags för att gå till plugget. Upp varje morgon klockan sju. Det sitter fortfarande i. Luther. Skulle man bara acceptera hösten som avslutandets tid, bönderna har skördat , stubbåkrarna som fick stå en stund och lysa vackert ockra, har plöjts upp och ligger mörkt umbra och grå beredda för vintern, skulle man bara acceptera detta åldrandets tecken skulle man inte må bra. Hösten är alltså ny termin,nya papper i skolbänken, klarare luft och så sätter man igång projekt som markerar en start. Inte ett långsamt åldrande... eller? Mitt projekt PENSIONÄRERNA drar jag igång för fullt nu. Har fått finansiering i stort sett klar . Engagerar två duktiga dokumentärfilmare Stefan Berg i Malmö och Erik Strömdahl i Gävleborgs län. Det ska handla om just detta. Den existentiella sidan av åldrandet.  Man blir av med sin trygga identitet bakom en yrkestitel. Ta bort den. Och vad är man egentligen? 

31 juli 2010

Läste i dagens tidning att Sven Ljungberg , konstnären i Ljungby som byggde ett museum över sig själv för tjugo år sen har avlidit. På en jobbresa till Italien! Han var 96 år. Jag gjorde en film om honom i början på sextiotalet , han hade gjort en "korvkiosk"  på hjul som han drog ut till den plats han ville måla. Och där satt han, professorn i måleri, och målade av någon kåk som han visste skulle rivas. Han protesterade också genom att tala om för kommunen att dom inte fick riva hur som helst. Varför kommenterar jag detta nu då? Kanske för att jag själv fyller 77 i dag och har anledning reflektera över tidsperspektivet. Det fanns något envetet över Sven Ljungbergs förhållande till tillvaron. Det här med döden fanns nog inte riktigt med i hans planering. Han höll igång. Och det känns rätt bra, att hålla igång, det gör jag också. Det handlar inte om att komma fram till ett mål, det handlar om att vara på väg mot något, ha något i siktet, något annat än döden. Min pappa brukade säga att res inte till Amerika, för ska du dit så kommer du dit i alla fall! Lite på det viset är det väl även med ... döden. 

24 juli 2010

Varje sommar blir jag förvånad över att det blir sommar. I år har det som alla upplevt blivit än mer sommar än vanligt. Åtminstone så långt. Att sommaren upplevs som en parentes i tillvaron sett ur årsperspektiv är nog beroende på att vi blir förvånade varje gång den kommer. Att den inte känns verklig, eller om jag ska tala för mig själv, att jag inte tycker det känns verkligt beror väl på samma sak. Sommaren är något som inträffar och som jag är så övertygad om att den snart kommer att vara över att jag inte vill riktigt tro på den. Helt enkelt. Som ett barn som får träffa sina föräldrar en timme på morgonen och ett par på kvällen. Sen försvinner de. Och barnet kommer aldrig att lita på att något eller någon kommer att stanna, allt blir ett undantag, ingenting kan man lita på , känna sig trygg med i förvissningen att så här är det och så kommer det att förbli. Är det bra eller dåligt? Jag vet inte. Man vänjer sig vid tanken att allt är förgängligt. Kanske bra i min ålder. Janne Halldoff är död. Lennart Olsson är död. Hur många känner till honom nuförtiden förresten? Man lever med medemänniskor som man levt jämsides med ett helt liv. Kanske setts någon gång. Följt i deras skapande, det har blivit figurer i ett galleri personer som man tagit för givet finns där och som definierar ens tillvaro på något sätt. Så, en dag, man slår upp tidningen och läser ... jaha , han är död, Gunnar Ohrlander, för några veckor sen... han också , jaha. Sommaren är också snart borta och folk kommer tillbaks från semestrarna och man kan börja ta tag i saker och ting igen. Man har gått i kortbyxor så länge att det känns konstigt att dra på sig jeans och ta på sig strumpor och riktiga skor. Det blev en sommarfundering med lite existentiell inriktning. 

8 juni 2010

Jag fortsätter att jobba med "Pensionärerna". Till att börja med följer jag Gunnar Dahlberg , nybliven pensionär. Jag var med när det hände. Hans sista dag på jobbet. Lämna in tjänstemobilen, rensa datorn på sånt som inte angick någon annan och så tog han av sig läkarrocken. Jag hann inte vara med med kameran men jag bad honom göra det igen. Sådana avsteg från verkligheten kan man göra även som dokumentärfilmare utan att det stör. Tycker jag, annars hade jag missat metaforen... Senare på em samlade han  personalen på käkkirurgen för en snabb genomgång av ett yrkesliv, förvånansvärt fritt från nostalgi men inte från studentikost skämtlynne, sen smörgåstårta och päroncider. Blommor, presenter, avskedstal och jag hängde med ända till han ringde frun för att bli hämtad. Hon hade inte tid så han fick ta bussen. Alla tar det inte lika högtidligt som jag tydligen. Jag undrar om inte jag ser det som mer märkvärdigt än de närmast berörda. Jag har ju utgått ifrån att det finns tre eller fyra paradigmskiften i livet. Den dag man föds är naturligtvis den viktigaste och den dag man dör den näst viktigast. Sen kommer den dag man börjar jobba och den dag man slutar. kan man inte bli lite högstämd. Det är i vilket fall ett intressant tema jag vill utveckla, inte något socialreportage typ behov av rullatorer, mer ur ett existentiellt perspektiv.

OK, vid sidan av detta arbete försöker jag få beslutsfattare inom TV och Film att förstå att det är en viktig film jag håller på med. Ingemar Persson på SVT har lovat mig 300000:-, Konstnärsnämnden 150000:- och Film i Skåne ...35000:- Ja det är också pengar. Men enbart inspelningsperioden kommer att sträcka sig över minst ett år. Så det är klart att det går åt några kronor. Och mycket jobb återstår, inte minst att få ihop de kulorna. Kanske skulle man prata med PRO?

20 maj 2010

Jösses vad tiden går. Efter en bister vinter och en kall vår här nere på Österlen har det blivit sommar. Teaterbygget fortskrider. Värmeslingorna är lagda och golvet ska gjutas i betong. Det går åt rätt mycket tid som byggherre men jag har hunnit med att starta inspelningen av min nästa dokumentär som går under arbetsnamnet Pensionärerna. Första inspelningsdag - käkkirurgen på Lunds universitetssjukhus. Men mer om det senare.

11 april 2010

Jag har blivit riktig skåning. Skrivit mig här nere på slätten. Sålt trean på Söder. Och plötsligt klaffar det mesta. Jag har ju tidigare sagt att jag bygger om det gamla stallet och svinahuset på min fyrlängade till... till ja vadå...? Det går tretton konstgallerier på dussinet här nere på Österlen. Varenda en som har en länga till övers river ut kalvkättar och kobås och sätter ut en skylt vid vägen Galleri si eller så. Och ställer ut akvareller inspirerade av "ljuset på Österlen". Det tänker inte jag göra. Jag bygger också ett galleri. Men det blir en bieffekt. Det verkliga giget är att jag bygger en bio och teater med backstage och sminkloge och gästrum och bastu och relax...det kanske jag redan sagt förresten. Det jag ville säga nu är att plötsligt klaffar det mesta. Murare, snickare, hantverkare, elektriker, VVS-are springer om varandra här just nu. Jag vet inte vad som hänt. Vore jag inte Humanist skulle jag tro att Gud hade ett gott öga till mig. Och idag fick jag t o m tag på en cellist. Nu saknas det bara en primoario och en altviolinist så är strålkvartetten komplett. 

23 mars 2010

I den turbulens som uppstått i medierna omkring det uppdagade mordhotet mot Lars Vilks har agnarna skilts från vetet. Agnarna, de kulturskribenter som börjar diskutera kvalitén på Vilks objekt, som sagt att mordhot är naturligtvis inte acceptabelt men... och så kommer det mest missbrukade "mennet"  i vår tid. Man villkorar alltså yttrandefriheten och börjar diskutera kvalitén på det som yttrats i stället för att koncentrera sig på yttrandefriheten i sig. Det finns några vetekorn, Annette Kullenberg i Expressen och Johan Lundberg , chefredaktör för Axess magasin som yttrar sig i DN idag och nämner några agnar vid namn, som Kajsa Ekis Ekman i DN, Peter Cornell i Expressen, Åsa Lindeborg i Aftonbladet, Stefan Eklund i SvD och Ulrika Knutson i Focus. Gemensamt för dem alla är alltså att de inte kan skilja på äpplen och päron. Att massor av insändare inte kan göra det är väl inte så anmärkningsvärt men att nivån på dessa professionella kulturtyckare är så låg är ... hur ska jag uttrycka det... tröttsamt, är kanske rätt ord. och jag funderar över vad det är för kvalitet på allt annat dessa tolkare av subtila värden ger uttryck för. Har de gröt i huvet allihopa? Det hade varit för väl om agnarna hade farit all världens väg i blåsten och lämnat det lilla antalet frön kvar men så ser det inte ut i (media)världen. Även agnarna blir ju kvar och de dominerar! Oftast oemotsagda.

22 mars 2010

Mitt i språnget kan man inte känna fast mark under fötterna. 

17 mars 2010

Jag har sen en tid jobbast med ett filmprojekt som jag som arbetsnamn kallar Pensionärerna. Från början ett stort upplagt scenario till en dokumentärfilm med flera fotografer inblandade. Jag sökte finansiering på SVT:s dokumentärfilmavdelning och på SFI. SFI:s konsulent för dokumentär Tove ( nu har jag glömt hennes efternamn) var inte pigg på att stödja projektet och därmed föll det även hos Ingemar Persson på SVT. Men efter att ha bantat ner projektets omfattning har SVT uttryckt intresse att prata vidare. Igår fick jag dessutom besked från Konstnärsnämnden att jag fått projektstöd för Pensionärerna så nu drar jag igång. Att bli "pensionär" innebär för många en identitetskris. Plötsligt behövs man inte längre, är man inte det man har varit under kanske större delen av sitt liv, tappar man i självkänsla för att bara nämna några komplikationer. Det finns de som ser fram emot pensioneringen med glädje och och vet precis vad de ska göra med den tid de äntligen får disponera som de vill etc. Konstnärsnämnden skrev i ett pm i samband med att de meddelade vilka som fått stipendier och projektstöd ( med en viss stolthet mellan raderna) att spridningen bland de sökande var stor, allt från tjugotvå (eller var det tre?) till sjuttiosju. Det är jag som är åldringen eller vågar man säga åldermannen i sammanhanget.

10 mars 2010

Teaterbygget Svinahuset fortsätter planenligt. Idag kom två I-balkar som ska ersätta några hundraåriga trästockar som tröttnat. Verksamheten ska ju även omfatta film och musikaliska aftnar, möjlighet till temakvällar etc. Har utsett Gunilla till intendent för det hela, hon har erfarenhet av ideellt svårjobbade områden.  Själv ska jag bara bestämma.

4 mars 2010

I kväll är det stort release-party på Filmhuset för Kungliga Bibliotekets utgåva av boken om Harry Schein. Jag skulle egentligen varit där men ... ja, vadå men? Jag måste passa rörkillen och  elkillen och polacken behöver en viss tillsyn, jag bygger ju som jag sagt en teater. Och det är 62 mil till huvudstan. Dessutom, det är något som inte känns riktigt friskt med det här. Jag fick boken idag på posten, en fantastiskt stilig bok med massor av fina bilder på Harry i sin glans dagar. Vilket liv han måste ha levt, omgiven av vackra damer, tidens toppolitiker, Palme och Ingmar Bergman.  Alltid en cig i mun och en wisky i hand. Alltid med ett stort skratt i ansiktet. Jag var på hans femtioårskalas , även det på Filmhuset. Han fick en cykel i hopsamlad present. Den svenska filmen var på den tiden Harrys egen lekstuga. Mycket skulle man kunna säga om detta och mycket har väl sagts. Osökt kommer jag att tänka på amerikanen Howard Hughes, det tekniska geniet och flygplanskonstruktören,   mångmiljardären, äventyraren, filmproducenten som också levde det glamourösa livet omgiven av samhällets toppskikt och vackra skådespelerskor som ville sola sig i glansen. Han slutade sitt liv i mänsklig misär. Precis som Harry. Ensam, långhårig, ovårdad och trött på livet. Den sista akten finns naturligtvis inte med i boken om Harry. I alla fall inte på bild. Jag har inte hunnit läsa den än bara tittat på bilderna på den skrattande mannen...men nog känns de t lite konstigt. Kanske var det därför jag stannade i Örum och byggde min teater. 

3 mars 2010

Att notera vädret brukar ju vara obligatoriskt i en dagbok. Det här är visserligen ingen dagbok men jag kan inte låta bli att notera det just idag. Lasse Ö och Åke Å tittade förbi idag vid lunchtiden och bjöd på semlor. Sen gick vi  en runda genom det pågående bygget som ju är ganska kallt och dragit en sån här dag med tre-fyra minusgrader och blåst. Precis när jag öpp nar logdörren för att gå ut på gården, det är ju en fyrlängad det här, så möttes jag av årets första värmande sol. En första våraning fast snön ligger hopsjunken och trött som en gammal ostsufflé. Inte mer om vädret nu. Mitt försök att lägga upp en ny hemsida Svinahuset.se har liksom tågtrafiken just nu haft vissa svårigheter. Det beror på att jag ännu inte fått mitt nya 24 mBits bredband vilket jag beställt. Men det kommer och hemsidan kommer att fyllas med bilder och berättelser och funderingar och nyformulerade aforismer om lyckan av att en gång i sitt liv ha byggt en biografteater. Jag har lagt ett tak, det var på sjuttiotalet, på en gammal brukslänga vid Mälaren. Jag har lagt ett golv på min fiskarstuga i Brantevik. Inget av detta har jag kvar. Det är sådant som en man kan minnas och känna att man när allt kommer omkring har levat ett ganska rikt liv. Det verkar som om jag är den sorten som behöver ett projekt att fylla dagarna med. Vad fan man sen ska göra med en biografteater mitt ute på den skånska slätten och medan man snabbt går mot en oundviklig ålderdom kan man ju fundera över. Eller faktiskt skita fullständigt i så länge man trivs...  

26 februari 2010

Dagarna går fort när man har kul. Jag måste kolla i kalendern innan jag skrev datumet här.  Det som är så kul är att jag beslutat få fart på kulturlivet här nere på slätten. Bönderna odlar sin jord, plöjer och harvar och sår och skördar och glor på tv. Nu ska dom dj-r i min  trädojja få uppleva lite av själens odling.  Projektet Svinahuset har sjösatts. Gubbarna jobbar för fullt med att raka ur gammal inredning av kättar och foderrännor som grisarna gnagt i decennier. Har just startat en hemsida som är under utformning. Följ utvecklingen där så småningom. svinahuset.se !

18 februari 2010

Som jag är generationen, kanske t o m generationerna före internetåldern kan jag inte låta bli att förundras över denna otroligt omvälvande situation för kommunikation människor emellan som datorn och internet inneburit. Jag tror detta ligger för nära inpå för att vi i gemen ska inse vilket paradigmskifte det är. För en tid sedan gav KB (Kungliga biblioteket) ut en antologi om TV:s första år speciellt med inriktning på filmverksamheten. Det var den legendariske Lennart Ehrenborg som blev chef för avdelningen och han kom att ge en hel generation filmare chansen att komma in i sitt yrke. Bland annat mig. Jag har själv skrivit ett avsnitt i antologin som jag kallar På Ehrenborgs tid. Den som är intresserad av att läsa om mina första tio år som filmare kan göra det och klicka hem en PDF- fil med ett enkelt klick på titeln.

17 februari 2010

Snön har börjat tröttna. Den blir tung och blöt och när jag skovlar mig fram genom den tvåmeterhöga driva som blockerar logdörren måste jag skära ut snöblock för att orka kasta undan den. Under tiden tänker jag på vad jag läste i en notis häromdagen att akutfallen för hjärtpatienter ökar så här års pga de plötsliga ansträngningarna. Pensionärer går ut och skottar för att inte bli insnöade. Och överskattar sin styrka och uthållighet. Undrar om jag överskattar min styrka? I vilket fall måste jag in på logen och snösvängen bryr sig inte om min innergård. Konstaterar alltså att det är farligt att leva och det finns inget val. Jag menar till att skotta. Men att det skulle vara så farligt att leva här ner på Österlen hade jag aldrig trott. Jag har dessutom en stor snöskyffel som jag tagit med mig från min tid i Stockholm. Tog med den mest som ett minne av de bistra vintrarna däruppe. Den har en bygel av aluminiumrör som har hållit i tjugofem år. Häromdan när jag skyfflade undan snön framför infarten så vek sig bygeln. Här måste man alltså ha kraftigare grejor vilket jag nu har beställt på närmaste smidesverkstad. Kallare har det inte varit sen mitten av åttiotalet här nere. Det där pratet om global uppvärmning börjar visst också mer och mer sättas i fråga. Fejkade rapporter!

14 februari 2010

Jag sitter vid köksbordet och äter min obligatoriska havregrynsgröt med lingon och mjölk och kastar då och då ett öga ut genom fönstret.De knotiga äppelträden står som mörka silhuetter mot det vita fältet. Det har inte kommit någon morgontidning idag, förmodligen pga det snökaos som råder här nere på Österlen. Förresten en eloge till den skånska snösvängen. Här kör plogbilar en gång i halvtimmen och håller vägarna öppna. Vad jag ville säga var att jag sitter och tittar ut i trädgården pga att jag inte har någon morgontidning att titta i. Snön ligger halvmeterdjup, tornar upp sig i meterhöga drivor på vissa ställen. I det stora äppelträdet (som för länge sen borde ha klippts ner) har vi hängt upp talgbollar och ett par fröholkar vilket gör att en mängd oidentifierade småfåglar ser till att få i sig det dom behöver få i sig. Har aldrig varit speciellt intresserad av att ta reda på vilken sorts finkar och mesar det är men nu har jag lagt en fågelbok på fönsterbänken och kollat upp att en del av dem är bergfinkar. Vad jag egentligen ville säga var att det har kommit några ...ska vi säga starar? svarta lite större med gul näbb, Fyra fem stycken. G har ställt ut en låda med fruktrester,halvruttna äpplen som inte har hållit sig från höstens skörd, redan till hälften översnöad. Stararna verkar gilla fruktrester. Och nu kommer jag till saken. En av stararna tillåter inte de andra att närma sig den där lådan. Den har fullt skå med att se till att inga andra är där och äter. Själv äter den till den storknar men i stället för att lämna plats åt de andra stannar den kvar och ruvar över det käk som finns kvar. Det förvånar mig att starar kan uppträda så mänskligt. Jag blir länge sittande och betraktar fågellivet under den gamla apeln.

17 januari 2010

Jag är på väg ner till Skåne. Långsamt byter jag den självbild jag levt med i större delen av mitt liv. Det låter så högtidligt att säga  -identitet. Men om min identitet i mina egna ögon har varit , stockholmare med sommartillvaro på Österlen, fasta telefonlinjer ( förr i världen fax ) till Stockholm och gården här nere så är jag nu på väg. I omgångar. Alla fasta linjer uppsagda. Mobiltelefon. Mobilt internet. Ett viktigt paradigmskifte. Känns det som.Varje gång jag kört ner till Gården har jag hyrt ett envägssläp. ett sådant som man inte behöver köra tillbaka. Ett definitivt släp alltså. Varje gång har jag lastat släpet fullt. Här nere har jag gott om utrymme att lagra upp flyttkartongerna. Endast Gud om han funnes skulle veta hur länge de kommer att bli stående. Jag ser framför mig en period av uppackning.  För jag vill inte leva en tillvaro så här mot slutet av min levnads bana med hela mitt liv nerpackat i flyttkartonger. Jag kommer att packa upp. Men det får ta sin tid. Jag gör som alla andra. Utnyttjar rotavdraget och isolerar vinden, bygger fönsterkupor mot solnedgången och passar på att dra om elen till JORDFRÄSBRYTARE. Ett helsäkert elsystem.  Häromdagen körde jag ner det tredje släpet. Några dagar in i januari.En styv kuling mötte söder om Vitaby och Ravlunda. Snön föll vertikalt. Snödreven låg halvmeterhöga över vägarna. Mörker och helljuset bländade mot yrsnön. Plötsligt spankulerar fem stora vildsvin ett femtiotal meter framför mig på vägen. När det verkligen gäller gäller det att vara snabbtänkt, mer snabb i tanken än i handling. Inga tvära svängar med ett halvttonssläp efter bilen på isig vägbana. Lagom mjuka slalomsvängar mellan de inte ont anande grisarna. Jag tror inte de hann uppfatta att både de och vi var i dödsfara. Men jag så mycket som snuddade inte vid ett grisöra. Allt var över på 2 sekunder. Det är dramatiskt att byta identitet. Återkommer.

29 december 2009

Mest för att jag fascinerats av googlandet som en ny företeelse i vår tid ville jag testa googlandets gränser genom att söka på något mycket avlägset , mycket privat och därmed osannolikt att få någon träff på. Jag sökte på min morfar, A G Sedvall, född 1871 och död sedan länge, 1947. Inte ens mina egna barn känner till honom. Jag fick till min häpnad sju träffar! Ett par antikvariat hade lagt ut två böcker som han skrivit. Den ena med titeln Obibliska dopteorier och församlingsidéer utgiven på eget förlag 1925 och den andra med titeln Svårigheter i bibeln. Vägledning vid studium av Gamla testamentet, 1944. Jag visste att han var baptistpastor i en landsortsförsamling men att han skrivit böcker var en nyhet för mig. Jag beställde genast böckerna. I det nya mediasamhället blir vi rums- och tidlösa. Internet utgör ett paradigmskifte för mänskligheten, kanske i än högre grad än boktryckarkonsten. 

26 december 2009

Jag har just sett en dokumentärfilm om en liten pojke i Tibet som upphöjs till ny lama. Man tror att den lama som just dött reinkarneras i form av en fyraårig pojke. Föräldrarna tillfrågas om de vill ge bort pojken till ett kloster där han ska leva sitt återstående liv. Kameran är med när de tillfrågas och trycket måste vara stort på dem att säga ja. Kameran är med när pojken överlämnas till klostret. Man ser föräldrarnas  förtvivlan i deras ögon när de för sista gången ser sin pojke. Pojken upprepar gång på gång, jag vill inte stanna här, jag vill inte stanna här. Han är fyra år så ingen bryr sig. Det finns en tendens att man ursäktar  sådant som en normal västerlänning skulle anse vara inhumant med hänvisning till  den annorlunda kulturen. Men är verkligen omänskligt beteende en relativ värdering? Barn är barn i vilken som helst kultur med samma behov av närhet och bekräftelse. Våra västerländska moraliska normer ser ut som de gör beroende på en kultur som präglats av ett stort antal (för det mesta) män som funderat över humanismens och moralens grunder, som prövat olika sätt att förhålla sig till vad en människa egentligen är. Vår kultur är resultatet av mycket tankemöda som lett fram till det sekulariserade samhälle vi lever i. Det görs fortfarande även i västvärden mycket ont i religionens namn, men de värsta avarterna av religiös fundamentalism och oreflekterat traditionellt och omänskligt beteende har vi lämnat bakom oss. Det tror jag inte vi ska vara så konflikträdda  att vi inte vågar framhålla.

17 december 2009

Thomas Qvick , alias Sture Bergwall, massmördaren, har fått resning i ett av de mål där han tidigare har dömts som skyldig. Polis, åklagare och försvarsadvokat, f.d. jämlikhetsombudsmannen Claes Borgström har  i enighet varit överens om det rättfärdiga i domarna. Jag såg Borgström , denne genompräktige man, i ett tidigare tv-program fälla en replik med innehållet att " det spelar ingen roll om han får resning eller inte, han är i alla fall skyldig till morden". Nyheten om att denna fullständigt ofattbara rättsskandal skall prövas igen, hörde jag som ett inslag i kvällens Rapport på SVT. En av våra mesta auktoriteter på rättssamhället och mer frekventa uttalare i såna här frågor, professorn Leif G W Persson säger i inslaget att han är övertygad om att Qvick kommer att frias i samtliga mordfall han har erkännt. Han säger också att detta är den största rättsskandalen i svensk rättshistoria genom tiderna. I landet med Mors lilla Olle, i landet Sweden the middle way, i landet Lagom är bäst, i landet som kriminaliserat torskarna  men inte anstiftarna höjs inte många ögonbryn i samband med detta. Jag har alltmer börjat ifrågasätta tillståndet i mitt fosterland. Något så fint som en bananrepublik kan vi ju inte sägas vara eftersom vi helt i linje med det tillstånd jag ifrågasätter har bevarat samma statsskick som Gustav Vasa införde.  

6 december 2009

Jag var på TV2-s fyrtioårskalas härom dagen. Enligt inbjudan var det de som hade varit med och skapat TV2 som var inbjudna till kalaset. Jag frågade en kompis som jobbat på kanalen i evigheter om inte hon skulle gå dit. ?Hör du du,? sa hon något indignerat, ?jag var tolv år vid kanalklyvningen!? Den omedelbara tanken för min del blev att - faan vad gammal man har blivit! Nästa tanke var att möjligtvis beror förvåningen på att man inte gärna inser hur gammal man blivit. Och det kanske beror på att i detta landet är ålder inget att skryta med. Samhället är inriktat mot och drivs i stort sett av ungdomsrelaterade krafter, kommersiellt och kulturellt. Och varför skulle ålder och  erfarenhet ha något värde i en kultur som ständigt är på jakt efter den nya erfarenheten. Det var för länge sen , i ett långsamt  förändrande samhälle, som erfarenheten och därmed åldern hade ett värde.

27 november 2009

Som lite äldre - televisionen var inte påtänkt när jag var barn - har jag först nu på riktigt börjat förstå vad internet, och som förutsättning för detta hela datorteknologin. betytt för mänskligheten. Ur ett socialt perspektiv vill jag påstå att internet betytt mer för vår civilisation än Gutenbergs boktryckarkonst. Man behöver inte jämföra kanske men i vilket fall , internet är ett paradigmskifte. Jag har länge varit misstänksam mot nymodigheterna som Facebook och Twitter.För några hundra år sedan satt en ung kille och skrev musik så fingrarna blödde vid skenet av en talgdank.  Och nu kan man ladda ner detta gratis från nätet! Mozarts samtliga stråkkvartetter!!!

http://www.bh2000.net/score/chammoza/

22 november 2009

För ett par veckor sen gick jag in på Facebook och förstod att ska man få en bild av hur det här funkar får man inte stanna i dörröppningen utan man måste kliva på vilket jag gjorde. Anmälde mig som medlem och upp poppade 91! förslag till "vänner".Jag kunde inte sitta och bocka för vilka jag skulle betrakta som vän eller ovän så jag bockade för i rutan "alla". Det resulterade i att jag nu fått fler "vänner" än jag någonsin haft i mitt liv. Jag har ännu inte förstått riktigt hur det hela går till. Jag går in på min sida och där står en massa chatt mellan personer som jag inte vet vilka de är! Somliga meddelar att de tagit en promenad med hunden eller bytt parfym eller just ska äta köttbullar. Det måste finnas ett stort otillfredsställt behov hos människan i dagens samhälle att helt enkelt bli bekräftade, sedda, få berätta om sig själva. Ett naturligt behov så klart! Men på Facebook? I cyberrymden? Är det inte en smått tragisk bild av ett människosläkte som tappat kontrollen över sina egna primära livsfunktioner? Mina associationer går till Orwellskt nyspråk: nu har Kalle Pettersson och Lisa Andersson blivit vänner! I vilket fall påstår någon mystisk institution över våra egna huvuden detta. Vem sitter där bakom och drar i trådarna. Vem är den stora KOPPLAREN!? Google har ju köpt upp Facebook som startades av några killar i nån källare nån gång på kul. Det växte lavinartat och såldes för miljardbelopp. Mogulerna bakom Google insåg möjligheterna att väva ihop näten. I själva verket var det så att eftersom jag har Google-mail (gmail.com) så kopplade Facebook ihop mig med alla de nittioen personer jag haft mejlkontakt med och som också hade gmail. Google vet alltså om exakt vilka jag har mejlat under ett par års tid. Är inte det Orwellskt!?

18 november 2009

Jag står och spacklar den vindskammare som jag håller på att bygga. Den med fönster mot solnedgången. Just nu finns visserligen ingen synlig sol men jag har hört att den ska komma tillbaka. Förr eller senare. Vi människor tar väl det för en självklarhet och det är väl helt naturligt. Utanför är det svart. Det stormar och regnet piskar fönsterrutorna, horisontellt som bara kan ske på slättlandet.  Jorden rusar fram genom rymden med hisnande fart (tänker jag) och jag står här och spacklar min rymdkapsel och lyssnar till fartvinden som dånar i tak och trädkronor. Det är ju faktiskt så,vi rusar fram genom rymden med hisnande fart. Men någon fartvind är det naturligtvis inte. I rymden finns ingen vind. Och inget ljud. Jag har lampor tända och Fred Åkerström sjunger om gamla Nordsjön. Då plötsligt blir det svart. Helt otroligt svart. Rymdsvart. Och tyst. Rymdtyst. (Bortsett från fartvinden) Fred Åkerström klipps brutalt av mitt i ett ord. Jag blir stående mitt i en rörelse. Bredspackeln full av spackel. Så mitt i en rörelse, mitt i ett ljus, mitt i ett ljud, mitt i en känsla, kan allting slockna som slår man av en strömbrytare. Det skadar inte att bli påmind om detta. Det pågående kan vara si eller så, lustigt eller olustigt, uppskattat eller , ja...uttråkat, men det är ändå det pågående.  Alternativet är den totala tystnaden , det totala mörkret... Eller inte ens det faktiskt... det totalt icke-existerande. Jag blev bestört när det totala mörkret och den totala tystnaden omslöt mig. I morse trillade jag i trappan till min vindskupa. Trappan är just nu lite provisorisk. Jag föll nog ganska handlöst. Som tur var stod den putsade stenväggen så pass långt bort att jag bara slog huvudet i lite grand. Jag blev lika förvånad och bestört när jag föll som när elnätet brakade ihop. Båda gångerna fick jag tillfälle att reagera. Den gången ljuset släcks för gott kommer man naturligtvis inte att få den chansen. Inget konstigt med det.

10 november 2009

Två paradigmskiften har inträffat i mitt liv under denna höst. Det första är att jag beslutat mig för att stanna på min Österlengård under den mörknande tid som vi lever i, höst och vinter. Jag vill inte sätta en bortre gräns för detta. Jag stannar så länge det känns uthärdligt. Det har funnits med i mina tankar under en längre tid vilket också har resulterat i att jag sagt upp alla mina fasta linjer till omvärlden. Jag står nu i kontakt med denna via cyberspace, alltså telefon mobilnummer 0705 553208. Även mitt fasta nummer här nere har jag sagt upp. Och Internet kopplar jag upp mobilt. Så nu känner jag mig så mobil att jag inte längre behöver bestämma var jag ska tillbringa min tid. Fri som de svalor som under sommaren byggde bo i gårdsinfarten och som för länge sen dragit söderut. Jag drar inte söderut. I vilket fall inte för någon längre tid. För att riktigt kunna uppleva vår och sommar måste man ha passerat genom mörkret. Och det är inte helt oangenämt.

Det andra paradigmskiftet är att jag blivit medlem i macfamiljen, som försäljaren sa när jag betalt min Macbook Pro: Välkommen i familjen. Jag förstår inte hur jag hela mitt datorliv har kunnat hålla mig till PC-ar. Den ena efter den andra har pajat och varningar för virus har haglat över mig. Skräckmeddelanden har poppat upp:"DIN DATOR KAN VARA UTSATT FÖR RISK!!" Nu är den tiden över och jag nås alltså bäst via mobila kommunikationer.

5 oktober 2009

Misshandlingen finns nu på DVD. På CDON om den inte är slutsåld!

29 augusti 2009

Intresset för visningen av Misshandlingen har varit så stort att biljetterna tagit slut. Man har därför kunnat flytta visningen till Kulturhusets hörsal som är betydligt större. Så alla de som inte fått biljetter kan höra av sig igen.

10 augusti 2009

Min debutfilm Misshandlingen producerades 1969, alltså för precis fyrtio år sen. Den 16 september visas den i serien "Psykologer tittar på film" på Kulturhuset i Stockholm med åtföljande diskussion, där regissören och även Anna Odell kommer att närvara.  Jag gjorde filmen som ett svar på den s.k. sociopatutredningen som diskuterade möjligheten att inrätta speciella sjukhus för svårbehandlat klientel, i själva verket personer som inte ansåg sig sjuka och därför protesterade mot den behandling samhället förordade. Filmen som fick 1970 års guldbagge satte igång en diskussion som resulterade i att tanken på dessa specialsjukhus lades ner. men bältet som metod att lugna ner "svårbehandlade" patienter  blev kvar, något som konstfackeleven Anna Odells beramade konstprojekt aktualiserade fyrtio år senare. De som inte får tag i biljetter till den 16 september ( det finns bara åttio platser) kan senare i höst köpa filmen på DVD.

20 maj 2009

Jag får ett mail från en ung och entusiastisk DVD-distributör som vill ge ut mina långfilmer på DVD. Han har försökt intressera SVT för att göra en box med min Slas-trilogi Vem älskar Yngve Frej, På Palmblad och Rosor och Henrietta, samtliga filmer med Janne Carlsson i ledande roller. Intresset från SVT-s  sida verkar svalt av någon anledning. Den entusiastiske DVD-distributören frågar om det är möjligt att ge ut min guldbaggebelönade debutfilmMisshandlingen från 1969 på DVD. På den tiden fanns det ingen videodistribution av långfilmer så i det kontrakt jag skrev med dåvarande Europa Film står inte ett ord om videodistribution vilket betyder att jag har kvar den rättigheten vilket betyder att Misshandlingen förmodligen kommer ut på DVD till senhösten. Det vore på tiden!  Misshandlingen , dogmafilmen som kom trettio år före Triers smarta dogmalansering!

Ungefär samtidigt har Jonas Mosskin som håller i Psykologer ser på film på Kulturhuset anmält intresse av att ta med Misshandlingen i höstprogrammet. Den handlar ju också om den nyligen genom Konstfackskonsten aktuella  problematiken att lägga mentalsjuka patienter i spännbälte! En helt ny generation får alltså tillfälle att se Misshandlingen, sjuttiotalets kultfilm, fyrtio år senare! Greit, som norrmännen säger!

12 maj 2009

Alla skriver bloggar nu för tiden. Jag har en blog på min hemsida, som synes. som synes hinner jag inte med att skriva varje dag. Men jag tänkte bli bättre på det nu. Från och med i morgon...

2 februari 2009

Att man kan ljuga , eller ska vi vara snälla och säga vilseleda, med statistik är väl känt. Att det går lika bra med de illustrationer som tidningarna kallar grafik finns det fler exempel på. SvD  har en halvsida som vill visa hur litet det svenska försvaret har blivit jämfört med de andra nordiska ländernas. Måttstocken är hur många soldater inkl hemvärn man kan ställa upp med. Sveriges 48800 man illustreras av en soldat ca 2,5 cm hög som jämförs med Finlands ca 20 cm hög. Han ska motsvara 350000 man. Eftersom det är en tredimensionell gubbe med längd, bredd och djup så motsvarar han enligt den formel för rymdmått man fortfarande borde få lära sig i gymnasiet en finländsk arme på 24 miljoner man. Kan detta vara ett resultat av illustratörens bristande matematiska kunskaper eller ett medvetet sätt från redaktionen att visuellt understryka en åsikt om den svenska försvarspolitiken. Det kan väl bara redaktionen svara på.

Kortfilmen Kyrie Eleison visas på SVT2 lördagen den 24 januari klockan 1800. Filmen  bygger på skulpturer i terrakotta av Marianne Hall och musik av John Tavener framförd av den isländska sångerskan Björk. Missa inte denna film. Den är ett uttryck för protest och vädjan mitt i vår tids vånda.

Trettondagen 6 januari 2009

Jag har aldrig gått med i en demonstration. Inte för att jag inte sympatiserat med demonstrationens innehåll, jag känner mig helt enkelt inte integrerad i en situation att gå på led eller skandera slagord. Jag har dessutom sällan tyckt mig veta tillräckligt mycket om en situation för att vilja ställa mig upp och skrika slagord. Ändå känner man sig ibland mer eller mindre tvungen, för eller emot ett uttalande, skriver jag under på detta eller inte, skickar jag vidare det här uppropet eller inte? Igår fick jag ett sådant på mejlet. Något som hade med Israel, EU och handelsavtal att göra. Förslaget gick ut på att man inte skulle inleda planlagda förhandlingar om detta så länge Israels storskaliga angrepp på Gazaremsan pågick. Att inte ta ställning är också att ta ställning. För första gången någonsin har jag vidarebefordrat en uppmaning som tar ställning. Jag gjorde det till nästan samtliga mina registrerade mejladresser.  Det var bara att bocka för och trycka på skicka.

 Jag fick rätt så omgående svar från en av adressaterna. ?Aldrig i livet! Det var palestinierna som började!? Svarade han. En annan svarade att frågan var så komplicerad att hon inte ville ta ställning. Jag har vuxit upp med mellanösternkonflikten  eftersom jag är född före det senaste världskriget. Jag har undvikit att ta ställning, åtminstone utåt sett, under alla dess turer. Som europé har jag delat samma dåliga samvete som de flesta andra generationskamrater vad gäller det judiska folkets lidande under förra seklet. Men någonstans går en gräns. Och då behövs ingen annan kunskap annat än den att barn massakreras av en av världens teknologiskt mest avancerade arméer. Kan man låta bli att reagera i en sådan situation? Tydligen.

För att ändå försöka förstå har jag ägnat dagen  åt att kolla på nätet. Ett tips! Börja med att googla  på  Theodor Herzl eller Balfourdeklarationen . Man får i alla fall klart för sig att den aktuella konflikten inte härrör sig ur vem som började vare sig  idag, igår eller ens i förrgår. Den här konflikten började på biblisk tid!

27 november 2008

  I lördags var jag på ett öppet möte anordnat av föreningen Humanisterna och Lars Vilks, konstnären med rondellhundarna och en teckning som han säger föreställer Muhammed med hundkropp. Han har gjort en DVD-musikal med utgångspunkt från detta och de hot som han varit utsatt för av militanta islamister . Han visade nu avsnitt av musikalen med åtföljande paneldebatt och publikfrågor. I entrén till ABF-huset på Sveavägen i Stockholm möts jag av ett tiotal poliser. I publiken sitter civilklädda poliser (eller om det är Säpo-folk kan jag inte avgöra) och försöker så diskret som möjligt ha kontakt med annat utplacerat säkerhetsfolk. Så långt har det gått. En paneldebatt som handlar om yttrandefriheten! kan i dagens Sverige inte hållas utan att just denna yttrandefrihet måste skyddas av samhällets polismakt. Eftersom Lars Vilks har haft problem att få tillgång till ett ställe där han kunnat hålla denna paneldebatt pga lokalinnehavarens rädsla för repressalier, så får man väl konstatera att samhällets förmåga till skydd dessutom inte är tillräcklig. Den som vågar stå upp för sin rätt till det fria ordet får smyga ut bakvägen med svansen mellan benen.

19 september 2008

Jag ser en bild av en av våra mera kända poeter i anslutning till en recension i DN av hans senaste diktsamling. Jag känner genast igen den därför att poeten ser ut precis som han tidigare alltid sett ut. Jag känner igen som jag känner igen en seriefigur av samma orsak. Stort burrigt blont hår, kraftiga svarta solglasögon, svart jacka, svarta byxor och svarta westernboots. Blekt allvarligt ansikte som aldrig drar på mun. Det är naturligtvis smart av en person som är beroende av att nå ut till en publik att etablera ett ?varumärke? som folk känner igen från gång till gång även om det går ett antal år mellan diktsamlingarna. Är man beroende av mediasamhället är det bäst att anpassa sig till det. Apropå dra på mun förresten. Varför läser sällan poeter sina dikter med glimten i ögat. Är det av rädsla för att inte bli tagna på allvar?     

18 augusti 2008

    Tid finns inte som en företeelse i sig har jag hört. Det är bara något vi upplever som avståndet mellan två händelser. Händelser flimrar förbi.  Sommaren som nyss låg framför mig ligger nu bakom mig och det gick precis som jag befarade strax före midsommar. Den här sommaren kommer att försvinna snabbt som fan! Och det gjorde den. Naturligtvis. Jag har dessutom blivit sjuttiofem år. Avståndet mellan två händelser. Mellan födelse och död? Men ska man konstatera att livet gick fort måste man göra det medan man fortfarande lever. Sen är det ju för sent. Så kanske är det dags nu. Dags att komma igång igen menar jag. Det har ju gått tre år sen jag hade premiär på min senaste långfilm . 

20 april 2008 

     Jag såg en film för ett tag sen på Kunskapskanalen. Den heter Förlåtelsens väg och handlar om de allierade styrkornas invasion på Normandikusten 6 juni 1944. Ingen kan väl ha undgått att se filmer från den historiska händelsen. En armada av fartyg fullpackade med soldater i tjugoårsåldern stävar mot den franska kusten. Landstigningsbåtar kör upp mot den långgrunda sandstranden, soldater med tung stridsutrustning vadar i land, en del lyckas nå upp i skydd andra faller redan i vattnet, artillerield, lågsniffande flygunderstöd försöker slå ut det tyska kustförsvaret.

     Jag har också sett scenerna ett flertal gånger. Men aldrig en film där man kommer den enskilde soldatens problematik så nära. Förlåtelsens väg. Filmproducenten har, sextio år senare,fått kontakt med en man, nu i åttioårsåldern, som bemannade ett kulsprutenäste högt uppe på sandbanken. Rakt nedanför honom kom ett antal landstigningsbåtar som släppte sin levande last i strandkanten. Kulspruteskytten , vars namn jag glömt men låt oss kalla honom Heinz, kunde snabbt och effektivt meja ner de unga pojkarna de flesta innan de ens nådde stranden. Det var som att skjuta på sittande fågel. Innan nästa landstigningsvåg  kom hann han med sitt gevär ge de som han såg fortfarande rörde sig ett nådaskott. Över tvåtusen pojkar sköt han ihjäl den dagen innan han blev tvungen att dra sig tillbaka för att inte själv bli skjuten. Två tusen pojkar!

     Filmen slutar med att Heinz på samma strandavsnitt möter en av de som överlevde hans kulspruteeld. De går mot varandra på stranden. Två gamla män, de omfamnar varandra. Och Heinz gråter. Hela livet har han plågats av dåligt samvete och han är tacksam för att han nu äntligen fått en möjlighet att be om förlåtelse!

26 februari 2008

     Dokumentärfilmen upplevde på sextiotalet en guldålder. Det var den legendariske (åtminstone för dem som var med på den här tiden) Lennart Ehrenborg som ledde verksamheten. Han stod fadder för många av den tidens dokumentär- och kortfilmare. 

    I SVT:S arkiv ligger ett stort antal filmer från den här tiden bland annat ett fyrtiotal av mina. De utgör tillsammans med alla andra ett tidsdokument av oskattbart värde. Problemet är att ingen känner sig ansvarig för att ta hand om detta material som långsamt ligger och blir obrukbart. Och SVT har degraderat filmerna till "arkivmaterial"!! 

    Hela mitt filmskapande från sextiotalet betraktas och behandlas numera av SVT som ?arkivmaterial?. Man säljer ut filmerna som metervara, några kronor per meter. Utan att upphovsmannen ens får reda på transaktionen. Jag upptäckte det hela genom att Nationalmusem gjort en film till Stig Lindbergsutställningen där några snuttar ur en film som jag gjort 1963 ingick. Så får det naturligtvis inte gå till. Vi har en lag om som reglerar sånt här, den om upphovsrätt. Och jag ska se till att även SVT begriper detta.

4 februari 2008

Min film ( byggd på Stig Claessons roman) Vem älskar Yngve Frej sändes en lördagkväll klockan 2105 på SVT. Den sågs av över 800000 tv-tittare! Det säger rätt mycket om situationen för biograffilm nu för tiden. Får folk en chans så ser de gärna bra film om de slipper gå på bio. Svårare än så är det inte. Tog televisionen sitt ansvar och satsade på kvalitetsfilm så skulle det säkert komma fram en hel del sådana. Problemet är att de inte gör det.

11 januari 2008

Stig Claesson. Jag har tänkt att jag skulle skriva några ord om honom. Men det är som om jag inte hade några, att skriva. Det är som om orden har ersatts av känslor som jag inte hittar ord för. Och vad ska jag då skriva? Jag kanske kan anstränga mig lite. Men då blir det också lätt ansträngt. Jag kan pröva.

Stig Claesson tillhör inte längre de i sinnevärden närvarande. Han finns inte längre helt enkelt och det är märkligt. Det enkla kan vara märkligt. Det kan vara helt fel också. I min sinnevärld finns han nämligen fortfarande. Och kommer att finnas.

18 december 2007 

Jag stannar plötsligt upp. Förundrad. Inför något som jag annars har tagit alldeles för givet. Det känns som  det går ?hål? på min upplevelse av tillvaron. Det går hål på den hinna av föreställningar och begrepp som omger mig (om man kan tala om en sådan), en hinna som innesluter mig , håller mig på plats , som gör det möjligt att handskas med vardagen. Genom hålet pyser det vanda ut. Det självklara. Och jag tappar taget om .... om mig själv.

Det händer inte så ofta. Och det varar inte så länge. Ibland kanske det är ett sätt att frigöra sig och få nya infallsvinklar på tillvarons mysterier. Men man skulle inte orka med att förundras för jämnan. Man tar så småningom för givet och  lever sitt liv med de föreställningar om livet  och tillvaron som vi delar med de flesta andra. Det är ett sätt att strukturera för att orka med. Gemensamma begrepp och värderingar som vi kan småprata om, som vi kan gräla och diskutera om. Det funkar för det mesta när det handlar om det vi har gemensamt av traditioner och tänkande.

I morse hörde jag ett inslag på radion som handlade om begreppet ?äktenskap?. För mig är det ett begrepp som definieras som en förening mellan två människor av motsatt kön och så är det för de flesta. Det är alltså en semantisk fråga. Somliga vill förändra begreppet  och utvidga det till att gälla även en förening mellan två människor av samma kön. Men samtidigt behålla beteckningen ?äktenskap? Det är att göra våld på själva språket.  Det känns som att med våld sticka ?hål? på min upplevelse av tillvaron.

11 november 2007

    Jag var i veckan och lyssnade på Charlotta Denward,  chef för Svenska Filminstitutets produktionsstödsavdelning som berättade om sin vision av hur svensk film ska bli ?bättre?.Har man varit med sen ?början?, alltså den pionjärtid som Harry Schein satte ramarna för, (och det har jag) så smyger sig en känsla av tröttsam upprepning över en. Svensk film har alltid behövt bli ?bättre?. Så gott som alltid. Hur många nykonstruerade avtal och nysatsningar på folk , som säger sig sitta inne med kunskap om hur detta ska gå till , jag varit med om har jag inte hållit räkning på men det är många och därför denna känsla av... av vad fan ska man säga...

     Charlotta Denward har säkert mycket goda intentioner. Hon talade sig varm för att vi måste få fram ?bättre? filmer. Jag väntade på en åtminstone ungefärlig definition av vad hon menade med ?bättre?. Den kom inte. Men jag förstod att hennes metod är starkare producenter, producenten ska  tillrättavisa och uppmuntra och se till att regissören håller sig till det han ska. Rättar han/hon sig bara efter producentens erfarna ledning så kommer vi alla att bli nöjda. Fan tro`t... 

     Den svenska filmpolitiken är och har alltid varit en skvader, alltså en fullständigt omöjlig kombination av kommersiellt tänkande och försök till kulturpolitik. Detta har det snackats om sen Schein kom överens med Gunnar Sträng, den dåvarande finansministern, som tyckte det var skönt att någon annan ville ta ansvar för kulturen.

     Det enda sättet att gå vidare om vi vill ha en seriös filmkultur i framtiden är att separera de kommersiella intressena från kulturen. Låt filmindustrin (läs nöjesindustrin)  klara sig på marknadens villkor som privatteatrar och andra kommersiella nöjesetablisemang. Ge den seriösa filmen samma stöd som teater, dans och musik. Vi har ju nationalscener för teater och opera, vi har stadsteatrar och vi har konsertverksamhet landet över. 

11 oktober 2007

     Sommaren gick , hösten kom och ingenting är sig längre likt. Bergman finns inte mer. För oss som varit med ett tag känns det lite konstigt. Inte så mycket att personen/människan Bergman har sällat sig till det ikongalleri där han hör hemma utan mer för att ingenting kommer i hans ställe. Inget kan fylla ut tomrummet efter en sådan Institution (på gott och ont) som han utgjorde.

     Biografkedjan Sandrew finns sen länge inte mer , olyckligtvis inte heller biografkedjan Astoria som tog över med mycket höga ambitioner. Men SF ? Svensk Filmindustri ? finns. Familjen Bonnier ökar sin dominans av mediasverige.  Det känns också lite konstigt. Kanske skrämmande. Jag var med när RI-biograferna fanns. Man gick på matiné för 75 öre och såg Kapten Blod  eller De dog med stövlarna på med Errol Flynn. Det låg biografer utspridda överallt i stan.  Nu finns det biopalats. Sandrew och SF byggde varsitt vid Medborgarplatsen. Nu har alltså SF ensam tagit över. Det innebär en mycket tristare situation för filmare som söker distribution för sina filmer, man är beroende av en enda distributör.

     För att visa sin ambition att ändå ge kvalitetsfilmen en chans har SF infört en liten skär prick med ett smultron på, att sättas vid de filmtitlar som man anser vara kvalitetsfilmer, alltså lite ?smalare? filmer. Om denna prickning ska ses som ett varningstecken (för den stora publiken som helst vill se bred underhållning) eller som en vägledning för diggarna av seriös film vet jag inte. Nu ser i alla fall bioannonssidan ut som om den hade fått mässlingen . Igår räknade jag till tjugo smultronprickar. Finns det så mycket kvalitetsfilm! Nä. När jag tittade närmare efter såg jag att det handlade om fyra titlar som gick på flera olika biografer. Två av filmerna har jag sett ? Roy Anderssons Du levande som är ett mästerverk och Michael Moors Sicko som är lika bra som ett ambitiöst gjort TV-reportage (fast två timmar långt) . I och för sig är det ju glädjande att ett engagerande reportage om sjukvården i USA kan sättas upp samtidigt på sju olika biografer enbart i Stockholm. Något liknande har nog aldrig hänt tidigare . Om det beror på de skära prickarna vet jag inte.